Klik venligst
NYHETER 2020-11-23 KL. 18:41

Verkstaden var mitt andra hem

Av Hans Nilsson

Verkstaden var mitt andra hem
Marie Björkman Krönikör

Förutom att jag sedan barnsben varit på Hylténs industrimuseum i Gnosjö, så har jag också spenderat åtskilliga timmar i min pappas verkstad som står på tomten där jag växte upp som barn. Jag vet inte hur många gånger som mamma öppnat köksfönstret och ropat in oss för att maten är färdig och står på bordet. Det kan ha hänt att maten hunnit kallna några gånger då vi allt som ofta glömde bort både tid och rum.
Jag snickrade, sandpapprade och hamrade för fullt på en liten arbetsbänk, där jag hade friheten att experimentera och låta fantasin flöda fritt. Jag och pappa lyssnade till den gamla radions skorrande ljud eller njöt av varandras sällskap och av tystnaden när koncentrationen tog vid.

Från början var verkstaden farfars cykelaffär. Alla i bygden kom förbi farfar Hugo, eller ”Spiken” som han kallades, för att reparera cyklar, mopeder, bilar och diverse saker. Han kunde laga det mesta och ställde alltid upp. Min pappa fick ärva farfars smeknamn och tillika egenskaper eftersom han är en lika duktig och påhittig fixare även han. Jag har med stolta, beundrande ögon sett pappa förtrolla rostiga, söndriga skrotföremål till fantastiskt vackra kördugliga mopeder och veteranbilar. De återfår sin glans samtidigt som han bevarar dess charm och original i den utsträckning som går. En del av dem finns på museum, andra är sålda och några få har han valt att behålla själv. Den absolut finaste och käraste ägodelen är veteranbilen som han och farfar renoverade tillsammans. Den finns hemma i verkstaden och har varit i familjens ägo i över 66 år.
Det är en Paige från 1926, som farfar köpte1954 efter att han såg en bytesannons i Jönköpingsposten. Renoveringsarbetet påbörjades under 70-talet då pappa köpte hälften av bilen av farfar. Både karossen och motorn lyftes bort och själva chassit renoverades grundligt. Jag vet inte hur många timmar de lade ner totalt tillsammans i verkstaden, sida vid sida. Jag har hört skrönor om att de ibland höll på hela nätterna och somnade utmattade första dagen därpå.

När farfar och pappa var klara med den stora renoveringen brann det olyckligt i verkstaden då en varm batteriladdare gjorde så att väggen fattade eld. Större delen av bilen och verkstaden blev till skrot. Men med tålamod, envishet och en stor portion energi började de om från början. De fick bland annat nytillverka inredningen. Skam den som ger sig, bilen blev klar en andra gång år 1979 och vad jag vet så finns det bara ett exemplar av denna bilmodell i Sverige, och den står hemma i vår verkstad.
Jag minns hur vuxen jag kände mig när jag fick rätta inbitna bilintressenter som spekulerade i att bilen var en T-ford och hur stolt jag var över att får vara en del av pappas stora motorintresse. Jag har deltagit på åtskilliga veteranbilsrallyn, suttit bredvid pappa med stråhatten på sned och glatt vinkat åt människor som stannat upp längs med vägarna för att hälsa och titta på bilen. Det kändes kungligt!

Det finns många härliga minnen från den tiden.
Tänk att min lilla arbetsbänk står kvar på samma ställe, musik från samma radio strömmar ur högtalarna och pappa mekar fortfarande med gamla mopeder och bilar medan mamma försöker få honom att komma in och äta medan maten är varm.

Marie Björkman Krönikör