”Pandemin får mig ibland att tappa både luft och lust”

Av Hans Nilsson

Vanligtvis är jag positiv, glad och fylld med energi, men den rådande pandemin får mig ibland att
tappa både luft och lust. Jag har full förståelse för situationen vi befinner oss i och beundrar all vårdpersonal och övriga hjältar som kämpar dag ut och dag in. Däremot vill jag emellanåt skrika ut min frustration, bryta ihop och dra täcket över mig för att stänga ute världen och allt som pågår.
Resa iväg, få en paus från vardagen, göra en utflykt och lämna hemmets lugna vrå ger mig kraft, nya perspektiv och samtidigt ett tillfälle till ro i kroppen.
Utforska platser, städer eller stränder och samtidigt slippa tänka på den stora tvätthögen hemma i badrummet, irritera sig över dammråttorna i hörnen och fundera över vad jag ska laga för mat till middag - det är avkoppling.

Avsaknaden av minnesvärda resor, middagar, storslagna fester med familj och vänner, träningskonvent, gruppkramar och mycket annat, är oerhört stor! Jag drömmer mig bort till värmen, sand mellan tårna, fräknar på kinderna, mingelprat, min hand i din och dans till alldeles för hög musik långt in på natten när solen gått ned för länge sedan.
Jag längtar obeskrivligt mycket efter att bara få krama och hålla om mina föräldrar, att min dotter återigen får omslutas i deras famn och att vi kan släppa all oro för en stund och bara njuta av stunden.
Jag är övertygad om att beröring och närhet har stor betydelse för vår livsglädje och utgör en viktig del i livet då den påverkar vårt känsloliv. Därför är det kanske inte så konstigt att både humör och energi dalar emellanåt?
Att inte kunna planera eller veta hur länge det fortsatt kommer vara såhär, går mig som sagt stundtals på nerverna. Särskilt med tanke på att jag tycker om att planera och gärna har kontroll och full inblick i min vanligtvis fullspäckade kalender. Ställa in och ställa om, vara flexibel, inta lugna helger, plöja tvserier och laga långkok på spisen har blivit något av en ny rutin hemma hos mig, vilket inte är helt tokigt det heller men just valmöjligheten är det jag saknar.

Eftersom jag inte kan kontrollera de yttre omständigheterna försöker jag landa i någon slags acceptans och göra det bästa jag kan, det gäller att hitta den ljusa sidan i varje ögonblick. Men jag behöver också påminna mig själv om att det är okej att inte alltid vara på topp, låta tvätten och dammet ligga kvar någon extra dag och med gott samvete dra täcket över huvudet.
Marie Björkman, krönikör