Nellie-Kim i mansdominerad brandmiljö - inga problem

Av Hans Nilsson

VÄXJÖ. Det är bara fyra kvinnor som jobbar heltid i Värends räddningstjänst av totalt 60 anställda i den operativa delen. Brandingenjören Nellie-Kim Millbourn är en av dem. Att vara kvinna i en så mansdominerad miljö är inga problem, känner hon.- Mina manliga kollegor är jättebra mot mig, den enda gången jag blir otrevligt bemött är när jag gör tillsyn på företag där män vägrar att ta mig i hand när jag vill hälsa, säger hon.
Nellie-Kim Millbourn växte upp på Listerlandet i Blekinge. Att hon blev brandingenjör och hamnade i räddningstjänsten verkar ha varit en tillfällighet.
- Det var på ett bananskal. När jag skulle söka till universitetet var jag 19 år och befann mig på en backpackturné på landsbygden i Kina. Jag slängde in en uppsjö av ansökningar till olika utbildningar när jag satt på ett internetcafé med halvtaskig uppkoppling, berättar hon.
Sista dagen att söka kom hon på att hon inte hade rangordnat utbildningarna. Då satt hon på världens största sandö, Fraser Island, utanför Australiens östkust och utan uppkoppling och undrade vilken utbildning hon hade satt överst.Hon kom i alla fall in på utbildningen till brandingenjör i Lund. Efter att ha studerat där i 3, 5 år och gjort teori och praktik i Revingehed i ett år hamnade Nellie-Kim Millbourn med tiden vid Värends Räddningstjänst i Växjö.
Här har hon nu jobbat i fem år och hon trivs utmärkt som brandingenjör, räddningschef i beredskap och inre befäl.

I jobbet som brandingenjör ingår bland annat tillsyn av exempelvis skolor, vårdboenden och industrier i Växjö och Alvesta.
Som räddningschef i beredskap åker hon ut på bränder av större dignitet.
- Jag är ju inte längst fram vid slangen och släcker. Utan min uppgift är att vara befäl på plats och att dra upp en plan ihop med andra befäl och att koordinera och samtala med till exempel polis, ambulans och fastighetsägare, förklarar Nellie-Kim Millbourn, 30 år.
- Om det är en större skogsbrand kan det handla om att ha kontakt med skogsägare, SMHI, skogsbolag, LRF, försvarsmakten och hemvärnet.
I en sådan situation befann sig Nellie-Kim Millbourn som biträdande skadeplatschef sommaren 2018 när det brann i väldigt stora skogsområden i Ljusdal i Gävleborg.
- Det var både tufft och spännande att få vara med där och vara en liten del av en stab och samarbeta med militär, polis, skogsbolag, frivilliga och annan räddningspersonal.
Den tredje uppgiften handlar om att vara inre befäl och att sitta i SOS Alarms lokaler i Växjö.
- Samtal kopplas till mig vid bränder, jag får göra en bedömning om räddningspersonal ska åka ut på det.
- Jag gillar den här variationen i jobbet. Ena dagen är jag på SOS, andra dagen på en tillsyn och nästa dag är jag ute på en brand som räddningschef i beredskap.

Det är en väldigt manlig arbetsmiljö hon befinner sig i. Alla hennes kollegor vid den operativa delen av Värends räddningstjänst utom tre är män.
Men det har aldrig varit något problem för henne.
- Jag trivs med män, jag har aldrig upplevt att mina kollegor vid räddningstjänsten har behandlat mig illa eller på något annat sätt för att jag är kvinna. Jag känner mig inkluderad och helt trygg. När de skämtar med mig så är det nog jag som är fräckare i munnen än vad de är, säger Nellie-Kim Millbourn.
- Däremot kan jag tycka att det vore bra om vi hade en arbetsplats som speglar hur det ser ut i samhället. Det skulle vara en mer utvecklande miljö med olika infallsvinklar, så jag skulle gärna se att det var mer kvinnor och mer av olika etnisk bakgrund här.

Nellie-Kim Millbourn upplever däremot att hon ibland i sin yrkesroll blir otrevligt bemött av vissa män bara för att hon är kvinna.
- När jag är ute och gör tillsyn på vissa företag händer det att en del män inte vill ta mig i hand när jag ska hälsa på dem. Det är obehagligt när någon inte vill ta en i hand, och jag känner att det kan vara en otrevlig miljö ibland bara för att jag är en kvinna.
- Det blir konstigt, en del av de här männen vill inte ens ha ögonkontakt med mig. Det blir svårt att diskutera med dem. Jag får inga motfrågor och jag känner att jag inte blir rådgivande som jag vill vara, då är det risk för att jag blir en paragrafryttare istället, säger Nellie-Kim Millbourn.


hans nilsson