Håll hårt i hoppet!

Vansinnesdåd i Vetlanda. En tredje coronavåg. Varsel, uppsägningar och företagskonkurser.
En klimatkris som accelererar.
Det mörka samhällsläget klibbar fast i själen och ensamheten gör att många av oss lätt tappar styrfart. Vi är ganska duktiga på att hålla modet uppe inför andra. Vi tar sats och säger att läget är okej, att andra har det värre. Men ibland är det svårt att bevara hoppet.
Hur gör man? Hur behåller vi hoppet om framtiden? Ett sätt är att påminna sig om det man faktiskt kan göra. Att inte fastna i passivitet, tappa sin kreativitet och förlora möjligheterna ur sikte.
Vi kan ringa varandra. Vi kan fördjupa relationer. Barn och unga kan träffas till vissa fritidsaktiviteter. Den digitala explosionen ger oss möjlighet att mötas på nya sätt. Vi kan ägna den ofrivilliga långsamheten åt att fundera över våra liv. För någon blir det plötsligt tydligt att man vill byta kurs.
Också som samhälle behöver vi ha möjligheterna i fokus. Grunduppdraget för i alla fall de flesta av oss är oförändrat. Oavsett om det handlar om biblioteksverksamhet, undervisning, fotbollsträning, mäklaruppdrag, parkskötsel eller något annat är uppgiften densamma.
Vi behöver bara lösa den utifrån de förutsättningar som finns nu. Det gäller också för kyrkan. Gudstjänsten firas, kristen tro berättas vidare till nästa generation, bönen pågår och solidariteten med utsatta människor kommer till uttryck. Allt på lite andra sätt än vi är vana vid.
På ett sätt är det kanske osäkerheten som är värst. Vilket regelverk är det som gäller? Dagens beslut kan ju vara överspelade redan i morgon. Finns det en bortre gräns för eländet eller måste vi leva i den här ovissheten? Vad händer om det kommer en fjärde och femte våg? Vi avstår och väntar, planerar och ställer in, förbereder och skjuter upp och låter till slut bli att förbereda för att vi inte orkar ställa in igen. Den suddiga ovissheten kan göra också den driftigaste av entreprenörer modlös.
Entreprenörsandan är viktig i ofärdstider. Man peppar varandra, blickar mot framtiden och tar nya tag. Företagare, kultursektor och många andra försöker se optimistiskt på framtiden. Ändå är hopp något annat än optimism. Ibland känner vi av det i mötet med andra. Man vill inte höra optimistens ”det ordnar sig” eller ”snart vänder det” en gång till, för den delen inte heller pessimistens ”det blir säkert värre, det här är bara början”.
Man vill bara bli mött i sin oro. Mött i sin sorg över det som gått förlorat. Hopp handlar inte om att låtsas som att det svåra inte finns. Hopp är förtröstan mer än positivt tänkande. Hopp är både vapen och skydd mot rädsla och förtvivlan.
På ett ställe i bibeln står det: ”Gläd er i hoppet, var uthålliga i lidandet och ihärdiga i bönen”. Att pandemin kräver oss på uthållighet och tålamod är uppenbart. Men de andra perspektiven är minst lika viktiga. Många vänder sig till Gud i bön under svåra tider. Intressant nog är det i undersökningar fler människor i vårt land som säger att de ber än som säger att de tror. Vi är sekulariserade på ytan, men strax undertill finns ett tusenårigt arv av kristen tro som väntar på att återupptäckas.
Snart är det påsk. En högtid som firas av några miljarder kristna i världen, i vårt land sedan tusen år. Firandet är omställt, men ärendet detsamma. Långfredagens mörker byts i påskdagens ljus. Det glimmar till i pandemins dunkel. Ett tilltal utifrån hjälper oss bevara hoppet när allt känns osäkert.