”Festen” - en modig och imponerande föreställning

Av Hans Nilsson

VÄXJÖ. När Regionteatern Blekinge Kronoberg nu fyller 50 år väljer man att fira det med att sätta upp ”Festen” - en mörk historia om en dysfunktionell familj.
Det är en modig och imponerande föreställning. Inte minst tekniskt. Mitt i denna uppvisning av mod och teknisk briljans levererar skådespelarna ett gripande stycke teater som måste vara bland det bästa som skapats i Växjö.
Jag grät när jag såg premiären av Regionteaterns jubileumsföreställning ”Festen” förra lördagen den 7 mars.

I den här uppslitande på gränsen till tragikomiska föreställningen finns det så många skikt av människans tillkortakommande och längtan efter kärlek, mening och gemenskap att det är omöjligt att inte bli drabbad.
Det handlar om en familj som är på väg att krackelera med dess såriga relationer, obearbetade konflikter och djupa mörker.
Skådespelarna gestaltar detta sönderfall på ett fullständigt lysande sätt. Här finns scener som är så laddade att det är omöjligt att inte beröras på djupet. Det är en ensemble där alla spelar på den absoluta toppen av sin förmåga och där man samspelar likt en otroligt välrepeterad orkester.

Storyn bygger på den danska filmen ”Festen” från 1998 i regi av Thomas Vinterberg. Det var den första filmen som följde dogmamanifestet. Den hade bland annat en regel om att alla kameror skulle vara handhållna.
Dogmafilmerna kom med något nytt och spännande och det lyckas även Regionteatern med i sin tolkning av ”Festen”.
För att göra kopplingen till dogma så finns det även här en handhållen kamera, som en kameraman följer skådespelarna med när de går ut ur salongen under föreställningen och in i kulisserna och till och med utomhus. De scenerna exponeras direkt för publiken på två av väggarna i salongen.
Här kan mycket gå fel rent tekniskt, det är en uppenbar risk. Men det fungerar och det är fascinerande att se och det är modigt att våga.
I salongen sitter skådespelarna mitt bland publiken vid ett jättelikt bord mitt i lokalen. Längs tre av väggarna finns ytterligare bord för publiken och i gångarna mellan borden agerar skådespelarna.

Som publik får man nästan känslan att man är med i ett lajv, ett levande rollspel, som ska föreställa en fest. Man uppmanas att komma festklädd och på plats blir man hälsad välkommen av servitörer och visad till ett bord där man erbjuds ett glas med dricka. Vid bordet finns snittar och ett sånghäfte.
När det ska skålas för födelsedagsbarnet på festen så skålar vi i publiken också. När det ska sjungas för samme person så utgår vi alla i publiken ifrån att vi ska sjunga med också.
För det här handlar om en fest där man har samlats för att fira familjens överhuvud och patriark, Helge Klingenfeldt, på hans 60-årsdag.
Den uppsluppna stämningen går över i något helt annat under festmiddagen när sonen Christian håller ett tal där han avslöjar motivet bakom sin tvillingsysters självmord.
Efter det talet är det ingen i publiken som skålar med festdeltagarna mer.

hans nilsson