Den som inte tänker på döden…

Av Hans Nilsson

Nu har vi levt nära döden ett tag. Och… nej. Jag bara driver med dig. Vi har alltid levt nära och med döden och kommer alltid att göra det. Döden är precis som födseln en del av livet.
Den ena följer automatiskt det andra. Vill du vara född måste du acceptera döden och vill du dö måsta du vara född. Någonstans på vägen har vi glömt bort naturlagarna och helt enkelt blivit barnsligt själviska. Vi blundar för sanningen och det oundvikliga. Men är sanningen verkligen så hemsk?

Är rädslan och förnekelsen ett bättre alternativ?
Känslor är bra. Känslor är en del av den mänskliga inom oss men låt dem inte hindra oss från att leva. Rädsla är nog en av de värsta känslorna vi kan ha. Den hindrar oss ofta från att se världen som den är, speciellt den goda sidan. Rädslan gör oss ofta skeptiska, paralyserade, hatiska och blinda. Rädslan gör oss till rasister, homofober, kvinno- och mans hatare. Rädslan kan till och med hindra oss från den största gåvan med livet, att leva.
Människor som inte tänker på döden skjuter upp saker och tillfällen, skjuter upp livet i tron att de kommer att leva för alltid och att det alltid finns tid.
Å andra sidan om man accepterar sin dödlighet som den naturliga delen av livet, om man accepterar sin korta tid på jorden man har blivit tilldelad passar man på att göra avtryck. Man säger hej till sin granne. Man säger ifrån när det behövs. Man tar sig tid att se i ögonen sina barn, sin älskade, sin hund, sin katt. Man säger, jag hatar dig och man skriker, jag älskar dig. Sakerna skall göras, orden skall uttalas för det är ju det vi som har fått förmånen att föddas och dö kan göra. Inga andra. Apati och lättja är förakt mot både livet och döden.
Jag tänker på ett citat från en gravsten i Romarriket som min far berättade för mig som liten. Det står på latin: ”Eram quod es, eris quod sum” en gång var jag som du och du kommer en gång att bli som jag.

Tänk på döden ur en annan synvinkel. Den som dör har i alla fall fått förmånen att leva. Det är inte alla som får den chansen. Och framför allt att dö är en av de mest osjälviska saker man kan göra.
Genom döden skänker du plats till en annan människa som precis som du ska få uppleva första sin första gråt, steg, ord, kram, kärlek och besvikelse. Upp och nedgångar. Tider av lycka och olycka. Tider av trygghet och en ny corona. En ny människa ska få förmånen att föddas och dö.
Om du trots allt inte förstår det osjälviska i döden tänk då lite själviskt: den som inte tänker på döden lever inte heller.

John Curovackrönikör