Crossfires var lika heta som Beatles - sålde som smör på Carlesons

Av Hans Nilsson

VÄXJÖ. På 1960-talet var popbandet Crossfires lika heta som Beatles i Växjö - deras EP från 1965 var den skiva som sålde mest under en dag på Carlesons musikaffär i Växjö.
Crossfires spelar fortfarande och var affischnamn för en 60-talsshow på Växjö Teater den 25 april som nu är uppskjuten till hösten på grund av corona.
- Det hade varit trevligt att spela, men det är bara att gilla läget, konstaterar Tryggve Ericsson, sångare och gitarrist i Crossfires.
Crossfires skulle ha spelat med bland andra Anne-Lie Ryde, Jenny Silver och Olle Nilsson från bandet Liverpool.
Publiken på Växjö Teater skulle ha fått höra flera kända 60-talshits, men i dessa coronatider går det inte att ha den här showen den 25 april. Den är uppskjuten till i höst.
Det är mycket som ställs in nu och många företag i olika branscher har det tufft. Men det finns företag som fortfarande klarar sig bra. Ett exempel på det är Tenweb, där Crossfires frontfigur Tryggve Ericsson är delägare och vd.
De har fyra anställda och kontor i centrala Växjö. De har inte drabbats av krisen än. Ett litet ljus i mörkret kanske.
- Vi gör program för fakturering och ordermottagning och våra kunder är byggföretag, rörmokare och elfirmor. Det här med corona har inte påverkat oss, vi har lika mycket att göra som tidigare, säger Tryggve Ericsson, som startade företaget för tio år sedan.
När det gäller berättelsen om Crossfires så startade den i Lammhult 1964. Jerry Williams och Violents hade precis varit i Lammhult och spelat i Folkparken och i publiken fanns en då 18-årig Tryggve Ericsson och hans jämnåriga kompisar.
Lammhultskillarna blev väldigt inspirerade av det de såg och hörde och bestämde sig för att bilda ett popband - The Crossfires.
På gitarr och sång fanns Tryggve Ericsson och Robin Svensson, och tvillingarna Kenny och Tommy Törnkvist på bas respektive trummor. Dessutom lyckades de värva Alvestakillen Kennert Andersson på orgel, som även sjöng.
Crossfires blev snabbt ett hett band efter att ha vunnit distriktsfinalen av Sveriges Radios popbandstävling som ägde rum i aulan på Katedralskolan i Växjö och som sändes direkt i radion.
- Vi vann inte finalen sedan, men vi blev väldigt populära och fick mycket spelningar från Stockholm och söderut på popklubbar, skoldanser och ungdomsgårdar. Det var fullt med dem på 60-talet och vi var förband till band som Hep Stars, Shanes och Spotnicks, minns Tryggve Ericsson.
Crossfires gjorde över 100 spelningar om under ett par år. Tryggve tjänade så bra på att spela att han inte behövde ta studielån när han gick på Väg och Vatten-linjen på Teknikum.
- Men skolan gick åt pipan, för det mesta var jag inte på lektionerna. Vi var ju iväg och spelade på onsdagar, torsdagar och fredagar och vi tackade aldrig nej till en spelning, säger han.
- Framåt vårkanten 1965 blev jag inkallad till rektorn. "Jag vet ju vad du håller på med, men ta dina böcker och gå hem och plugga så får du får upp dina betyg och kan komma tillbaka till hösten", sa han till mig, och jag fixade det under sommaren.
Crossfires adelsmärke var den trestämmiga sången, enligt Tryggve.
- Vi hade tre sångare i bandet och kunde köra trestämmigt, och vi bra på det. Men vi gjorde inte så många egna låtar, bara tre-fyra stycken. Annars spelade vi mest låtar med de brittiska band som var dominerande då som Beatles, Kinks, Hollies, Animals, Searchers och Rolling Stones.
Att Crossfires inte hade så många egna låtar lät inte stoppa dem från att spela in en skiva 1965. Det ska till och med vara den första popskivan som spelades in i Kronobergs län.
Skivan var en EP med fyra låtar. Den egna låten "I Don`t Know How" och tre covers i "Kansas City", "Love Potion Number Nine" och "Cathy´s Clown".
Då hade Kenny Törnkvist slutat i Crossfires och ersatts av Leif Nilsson på bas. Snart slutade även Tommy och istället kom Alf Fritzon in på trummor och i samma veva ersatte Christer Sluggo Berglind från Ronneby Leif Nilsson som basist.
Bandet spelade in skivan i aulan på Arabyskolan med Lennart Schander, som hade Starec i Öjaby, som tekniker.
När Crossfires hade gjort klart skivan och skulle lämna flera exemplar till Carlesons musikaffär på Storgatan i Växjö var det kö ute på gatan. Det här var på självaste julafton dessutom.
- Vi hade en fanclub och det var de som stod i kö utanför och väntade på att få komma in och köpa skivan. Jag hörde flera år senare av ägaren till Carleson att vår EP var den skiva som hade sålt mest under en dag på Carlesons, säger Tryggve.
Crossfires körde stenhårt resten av 60-talet och de hann vara med i en popbandstävling till på Sveriges Radio. Det var 1970 och de gick till semifinal.
- Semifinalen gick på Skansen i Stockholm med Robban Broberg som programledare, jag fick ledigt från lumpen för att vara med. Blues Quality vann, det var ett bra band från Örebro.
Men 1971 upphörde Crossfires.
- Vi hade bildat familj och fått barn och några flyttade för jobb på andra ställen i Sverige. Dessutom dog popbanden ut och det blev mer populärt med diskotek och dansband, men vi ville inte spela dansband.
Tryggve övergav inte sången och musiken, han började sjunga i Växjö manskör istället och var med i barbershopkvartetten Struptaget, som sedan blev Dacke Drängar.
Men Crossfires har återuppstått några gånger sedan 1971. Först med lite ströspelningar och sedan mer på allvar 1998 då Växjö kommun ville ha med dem på en rockfestival i Folkets Park med andra lokala, och flera yngre, band.
- Vi tyckte att det var skitkul att spela ihop igen i Folkets park. Det var många gamla fans på plats och mycket ungdomar också, så vi fick blodad tand där.
Ett par år senare spelade Crossfires på en stor 60-talsfest på Bergendahlska gården och när Växjö var Popstad 2003 spelade Crossfires inför en jättepublik på Stortorget innan The Ark gick upp på scenen.
- Sedan dess har vi spelat tre till fem gånger varje år. Vi har samma sättning i bandet som vi hade på 60-talet med mig, Kennert, Robin, Alf och Christer. Det är inte så lätt att få ihop bandet numera eftersom Kennert bor i USA delar av året.
- Men det är fortfarande en mycket speciell känsla att stå på scenen och spela och sjunga och få bekräftelse på att man gör något som folk gillar, förklarar Tryggve.