Biskopen i Växjö stift: "Ljuset väcker hopp"

Av Hans Nilsson

För många av oss blir julen 2020 annorlunda. Vi kan inte göra som vi brukar. Bakom ligger dagar, veckor och månader som inte blev som vi ville. Ett riktigt skitår, om uttrycket tillåts.
Vad har vi förlorat? Framförallt de mänskliga mötena. Jag träffade nyligen en man som hade tårar i ögonen och sa ”det värsta är barnbarnen, att inte få kramas, inte kunna ha dem i knäet”. För egen del saknar jag flera av mina närmaste och tycker att valen är svåra: Vem vågar jag träffa? Hur ska jag väga risker mot möjligheter? Vi vet ju inte hur många jular till vi får.
Under pandemin har vi vant oss vid att vakta på avståndet till varandra, att backa undan och ta ut distans. Det känns så tråkigt. Inte hade jag kunnat ana hur mycket det betyder för mig att kunna mötas öga mot öga, det var ju så självklart förut. Visst ger den snabba digitala utvecklingen oss möjligheter, men vi tappar allt i mellanrummen. Småpratet i kaffepauserna. Blickar, tonfall och gester.
Förlusterna är fler. Många har mist en nära anhörig och det är inte självklart att man fick vara med, varken vid dödsbädden eller på begravningen. Somliga har sett sina livsverk gå i kras – företag eller relationer. Andra berättar om projekt som avblåstes, utbildningar som inte blev av, anställningar som gick förlorade. Det är viktigt att inte springa förbi sina förluster. Oförlöst sorg hinner upp oss. Och när vi förlorar riterna som hjälper oss att tolka livet påverkas den existentiella hälsan.
Vi tvingas också avstå från traditionerna. Glöggkalas, släktträffar och julbord, första advent-trumpeter och luciatåg, för att inte tala om de traditionsenliga julgudstjänsterna. Det känns svårt att förlora det som skapar så mycket mening. Ändå är det de som redan innan hade det svårt som förlorat mest. Hemlösa, ensamma, asylsökande, kvinnor som utsätts för våld och många andra. Diakonerna i stiftet har utblick. De har gjort mig uppmärksam på hur lätt det är att förlora blicken för samhällets utsatta när man själv har det svårt. Hur gör vi för att bevara kärleksblicken och empatin när vårt eget livsutrymme blir trängre?
Men nog har vi också vunnit en del? Kreativitet och nyskapande. Digital utveckling. En lugnare vardag när tid har frigjorts för att vi kan jobba mer hemifrån. Vetenskapen har utvecklat vacciner i rekordfart och klimatet har fått en andningspaus. I kyrkan har bönen fördjupats. Många har återupptäckt styrkan i att be tillsammans. Via mobilen ordnas bönestunder som gör att man får höra andras röster och önska någon god natt.
Vinsterna är fler. Vissa erfarenheter kan bara vinnas ur kriser. Tid att tänka efter, insikten om vad som är riktigt viktigt i livet, utmaningen till förnyad varsamhet om andra. Upptäckten att konsumtion och status sällan ger livsmening. Vi har sett att vi behöver varandra, närhet och kramar, fester och pubar, livekonserter och teaterbesök. Och såklart: Upptäckten att tiden är utmätt, att vi inte förfogar över våra livsvillkor och att mitt livs frågor behöver hitta sina svar.
Även om julen blir annorlunda i år, så är det trösterikt att den är här. Vi behöver våra traditioner. Och budskapet är faktiskt detsamma: Gud känner oss inifrån, går vid sidan när vardagen är mörk och bär oss när livet går sönder. Stjärnan skiner över krubban. Ljuset väcker hopp om ett bättre 2021.

Fredrik Modéus, biskop i Växjö stift