Bilal från Alvesta hamnade i tältläger i Paris

Av Hans Nilsson

ALVESTA/VÄXJÖ. Minns ni Bilal Safi i Alvesta som var tvungen att återvända till Afghanistan i oktober förra året eftersom han saknade asylskäl?
Han åkte inte tillbaka till Afghanistan - han tog sig till Frankrike istället. Där hamnade han i ett tältläger i Paris och nu har han precis fått veta att han inte får asyl i Frankrike heller.
- Jag mår dåligt och känner mig vilse. Jag vet inte om jag orkar att ta mig till ett annat land, säger han till Lokaltidningen.

Det var i början av oktober förra året som Lokaltidningen skrev om den då snart 20-årige Bilal Safi. Han hade kommit som ensamkommande flykting från Afghanistan 2015 för att söka asyl i Sverige.
Efter en tid hamnade han i Alvesta. Han kämpade hårt för att bli en del av det svenska samhället. Efter ett år på SFI läste han in 12 grundskoleämnen. Bilal pluggade IT på Teknikum i Växjö och parallellt med studierna jobbade han i Växjö och Alvesta.
Han och hans familj hade hamnat i onåd hos talibanerna i Afghanistan, enligt Bilal. De flydde hals över huvud och kom ifrån varandra på flykten. Mamman och systern avled i fångenskap i ett pakistanskt fängelse. Hans far blev frisläppt, men hittades död i en gränd i Afghanistan.

Bilal Safi är övertygad om att talibanerna dödar honom om han återvänder till Afghanistan. Men han fick inte stanna i Sverige. Migrationsverket anser inte att han har asylskäl. Migrationsdomstolen och Migrationsöverdomstolen har behandlat hans ärende och gett avslag fyra gånger.
- Jag har bara en moster kvar i min hemby, men dit vågar jag inte ta mig. Talibanerna kommer döda mig, de är nästan överallt i Afghanistan. Var jag än är så är det risk att de dödar mig i det landet. Vad ska jag göra?
- Sedan oktober 2017 har jag inte levt på ett enda bidrag. Jag har kämpat hårt, jag pluggar och jobbar och vill ge något tillbaka till Sverige. Men Migrationsverket tror att jag ljuger om mina asylskäl, berättade Bilal i Lokaltidningen i oktober.
Björn Tisjö som är ledamot i kommunfullmäktige i Alvesta för Moderaterna har varit god man åt Bilal.
- Det känns fel att Bilal Safi utvisas efter så här lång tid i Sverige, att de inte kan göra en enskild bedömning i hans fall. Han är en bra person som gör rätt för sig i Sverige, han borde få stanna, sade Björn Tisjö i oktober.

Senast den 16 oktober var Bilal tvungen att lämna Sverige, annars skulle polisen hämta honom för tvångsutvisning till Afghanistan. Han lämnade Sverige på egen hand i mitten av oktober, men han åkte inte till Afghanistan.
Lokaltidningen har fått veta att han befinner sig i Paris i Frankrike sedan mitten av oktober 2019 för att söka asyl.
Vi har lyckats få kontakt med honom och har gjort en intervju med honom via mejl. Han berättar att han först tänkte resa tillbaka till Afghanistan.
- Jag var trött på att vara flykting, jag hade bestämt mig för att åka tillbaka till Afghanistan och överleva tills jag blir mördad. Men en svenskafghansk kompis som hade sökt asyl i Frankrike gav mig motivation att komma till Frankrike, han sa att det finns stor chans för afghaner att få stanna. Jag bestämde mig för att börja om igen, säger han.
- Resan var jättejobbig, jag åkte med tåg och svarttaxi. Det finns alltid en rädsla att de ska gripa en, berättar Bilal.

När han kom till Paris i Frankrike köpte han ett tält och bodde i ett tältläger bland många andra afghaner och andra nationaliteter. Sveriges Television var där och gjorde ett reportage om lägret och intervjuade då bland andra Bilal.
- Tältlägret är den hemskaste upplevelse jag haft i mitt liv. Jag kommer aldrig önska det livet till någon människa. Det fanns drogberoende folk och tjuvar i tältlägret. Platsen var smutsig och det fanns sjukdomar och möss. Det var svårt att somna i kylan och urinlukten. Jag mådde jättedålig när jag såg att folk bråkade i matköer och duschköer.
- Jag vaknade vid 5 på morgonen varje dag och köade för bostad eller flyktingboende. Efter tre veckor kom polisbussar till tältlägret och flyttade oss till en fotbollsplan, där bodde jag nästan en månad bland 100 personer.
- Det var mycket smutsigt, de flesta var sjuka och det fanns bara två toaletter och två duschar för 100 personer. Säkerhetspersonalen hade koll på drogerna, men de kunde inte göra något åt kylan och tjälen i marken.

Bilal ringde flera dagar till Migrationsverket i Frankrike innan de svarade. Han köade i många timmar till myndigheterna för att fixa bankkort och försäkringar. Så sent som den 6 januari i år var han på Migrationsverket i Frankrike och fick besked om att han inte får söka asyl i Frankrike.
- Jag blev en del av Dublinförordningen när de tog mina fingeravtryck. Sverige har skrivit återreseförbud i hela EU och mina fingeravtryck hade skickats till Eurodac. Om inte Sverige hade registrerat mig i Eurodac hade jag fått asyl i Frankrike, menar han.
- Sverige vill ha mig tillbaka och sätta mig i förvaret för utvisning till Afghanistan. Jag har kämpat till sista minuten i Sverige för att få stanna och bidra tillbaka till samhället, men Sverige sa nej. Nu när jag har större chans att få stanna i Frankrike vill Sverige ha mig tillbaka.

När Lokaltidningen pratar med Bilal bor han på ett korttidsboende i Paris skapad av containrar. Där delar han ett rum med fyra personer och på boendet finns ett kök med åtta spisar för 100 personer och fem duschar för 50 personer med bara kallvatten.
Bilal verkar inte veta vad han ska göra nu när han inte får asyl i Frankrike.
- Jag är rädd för att jag ska bli tagen av polisen och skickas tillbaka till Sverige. Jag vet inte om jag kommer orka att ta mig till annat land. Man lever livet en gång och då måste man njuta av det. Personer i min ålder pluggar och jobbar, men jag och andra flyktingar sover i tält och gråter till myndigheterna för att få överleva.
Bilal har precis besökt en läkare.
- Jag är en person som kunde memorera 30 sidor per dag och nu har jag svårt att memorera en sida, jag var alltid glad och pigg, men nu tar jag psykmedicin två gånger per dygn. Hur kan man må bra när man levar så som jag gör nu?
Bilal längtar tillbaka till livet i Alvesta och Växjö med alla vänner och kompisar.
- Jag har lämnat alla fina människor och den trygga tillvaron bakom mig och med tårar i ögonen sagt hejdå till allt, för det fanns ingen plats för mig i Sverige. Jag vill skicka kärlek till alla som saknar mig, jag saknar dem. Jag har inte gjort ett enda fel i Sverige förutom att söka asyl där, är det brott att sträva efter sitt liv? Måste man lida hela livet?

Hans nilsson