Bottenlös sorg och förtvivlan på teatern

Av Hans Nilsson

VÄXJÖ. Flera i publiken gråter efter föreställningen. ”Jag springer” som spelas på Regionteatern i Växjö, är en monolog på ett löpband i 80 minuter om död, bottenlös sorg och förtvivlan som griper tag i en. Det är en sorg och en smärta som är svår att springa ifrån.
Edvin Bredefeldt, som gör pappan i ”Jag springer”, ser utmattad ut både fysiskt och psykiskt efteråt när han blir inklappad tre gånger.
Han är tagen, och det är inte alls märkligt. I ”Jag springer”, som regisseras av Daniel Rylander, måste han gå in i en roll där det i stort sett bara finns ångest och hopplöshet.

Edvin Bredefeldt pressar sig till det yttersta fysiskt och psykiskt i en intensiv och mycket gripande monolog.
Det är en enorm prestation. I 80 minuter springer han nio kilometer på ett löpband på scenen samtidigt som han för en monolog om något av det värsta som kan hända en människa: att förlora ett barn.
Edvin Bredefeldt har förberett sig i ett år för det här. Han har tränat fem pass per vecka och har gått ned 20 kilo. För att klara hela spelperioden utan skador fortsätter han att träna.
Svetten rinner redan efter någon minut samtidigt som han med förtvivlan i rösten för monologen vidare mot det obönhörliga slutet och det faktum att det inte går att springa ifrån den här sorgen.
Den har grävt sig så långt in i själen den kan. Tagit över hans kropp och sinne.
”Jag springer” bygger på en verklig händelse. Texten baseras på den danske journalisten Anders Legarth Schmidts blogg i tidningen Politiken.

Anders Legarth Schmidt tog på sig löparskorna en timme efter att cancern hade tagit hans sexåriga dotter Ellen. Sedan kunde han inte sluta springa.
Löpningen blev hans sätt att hantera sorgen och förlusten. Han blev stundtals lätt och fri och stark och kunde andas igen, han kände ibland till och med att han kom nära sin avlidna dotter när han sprang.
Anders Legarth Schmidts bearbetning av sorgen genom löpningen blev till en blogg i den danska tidningen Politiken.
Den danska dramatikern Line Mørkeby omarbetade hans berättelse i bloggen till en dramatisk text och skrev monologen ”Jeg løber”.
Det är en text som når de innersta smärtpunkterna hos människan på ett obarmhärtigt sätt. Här finns egentligen ingen nåd.
Pappan som förlorat sin lilla dotter i blodcancer sätter upp målet att springa ett maratonlopp.

Visst kan man ana ett litet ljus i vissa stunder på vägen mot maratonloppet.
Pappan går fram och tillbaka i tiden. På en digital skylt bakom honom på väggen lyser siffrorna som visar var han är i tiden i förhållande till sin dotters död.
Ljus och fina minnen av dottern dyker upp för pappan när han går tillbaka i tiden, till tiden innan hon blev sjuk. Men siffrorna slår ändå emot oss med en iskyla. År noll. Hans dotter är död.
Det är en bottenlös sorg och tomhet, ett mörker där det egentligen inte finns ord kvar att uttrycka det pappan verkligen känner.
I slutet exploderar alla känslor i ett vrål av smärta och lidande som skjuter rakt in i själen på publiken. Här finns inte längre något som skyddar. Det är där jag börjar gråta.

”Jag springer” spelas på Regionteatern i Växjö tisdag den 3 november klockan 19.00 med eftersnack och den 4 november klockan 19.00. Båda föreställningarna är slutsålda.
”Jag springer” sätts upp för första gången i Sverige. Den är ett samarbete mellan Byteatern i Kalmar Länsteater, där den hade premiär den 3 oktober, och Regionteatern Blekinge Kronoberg.
Scenograf är Maja Döbling och Casper Törneman är ljusdesigner.


hans nilsson