Han stör mig och berör mig – därför läser jag Ola Hansson

Av Cornelia Nilsson

I september var det hundra år sedan författaren Ola Hansson (1860-1925) gick ur tiden. Idag är han relativt okänd för den breda allmänheten, men under sin levnad var han vida bekant i Sverige och Europa. Han hyllades för sitt fria formspråk och för sina texters filosofiska undertoner, och kallades samtidigt både provocerande och frånstötande. Kritiken drev Hansson i landsflykt, men hans prosa och poesi gav honom också Svenska Akademiens livstidsstipendium. Trots att han har haft betydelse för vårt lands litterära landvinningar, verkar Hansson förpassats till litteraturhistoriens kollektiva glömskas förråd. Vad händer om man gläntar lite på dörren in dit?

Mitt första möte med Hansson var i ett antikvariat. Längst ned på en hylla låg en liten bok, en novellsamling, med en spännande titel: Sensitiva amorosa (1887). Jag blåste dammet från boken och började läsa. Jag blev som hypnotiserad. Dels av det skiftningsrika, stämningsfulla språket, dels av de starka kvinnoskildringarna. Jag kände igen mig i karaktärerna, vars tid gestaltades på ett sätt som riktade strålkastare mot min egen. Jag läste fler noveller, sedan dikter, kåserier och brev av Hansson. Genom hans texter fick jag liksom syn på mig själv, samtidigt som jag kände att jag delade blick med någon.

Det är förmodligen inte beskrivningarna av Hansson som pionjär inom svensk symbolism och förfreudiansk litteratur, som har gjort att han verkar ha fallit i glömska. Mer troligt är det tolkningarna av honom som misogyn och antisemitisk. Onekligen svårsmälta ord. Men det kan vara svårt att hitta en författare född på 1800-talet som inte på något sätt väcker någon typ av anstöt. Ska vi sluta läsa dessa?

Att dra en “förrådsförfattare” ut i ljuset i samband med exempelvis en årsdag, är inte detsamma som att ursäkta hens eventuella åsikter. Texter som – oavsett anledning – berör, texter med konstnärlig skärpa men problematiskt innehåll, kan hjälpa oss att se de idéer (politiska, estetiska och säkert många fler), som vi har ärvt. Om vi inte blundar för det obehagliga, utan istället konfronterar det med kritisk blick, kan vi skapa en förståelse för både historien och samtiden. Men kanske behöver vi läsa med parallella linser: en som ser till det litterära hantverket och en som läser med historisk medvetenhet.

Jag hade inte hört talas om Hansson innan jag läste Sensitiva amorosa, novellsamlingen som fick mig att glänta på dörren till litteraturhistoriens glömskas förråd. Där inne fann jag en författare vars formuleringar och gestalter fortsätter att fascinera mig. Jag låter dörren stå på glänt. Jag läser Ola Hansson – inte för hans eventuella åsikter, utan för att hans texter får mig att skakas om och stillas på samma gång, för att han stör mig och berör mig. Och kan en författare, ett sekel efter sin död, lyckas med det, då tycker jag att det är värt att uppmärksammas.

Kulturkönikören Amanda Ekberg