Ska man blunda för den skrämmande faktan för att inte kliva folk på tårna?

Av Josefin Petersson

Det är välkänt att Sverige med sin befolkning är ett land som har oerhört svårt att sätta sig i obekväma situationer.
Att prata om det som är känsligt gör man helt enkelt inte. Detta för att inte få andra att känna sig illa till mods.
Det är givetvis en fin egenskap, och något jag tycker vi ska bevara. Att ha inställningen ”jaget före laget” är en ganska ociviliserad syn på hur man bör leva tycker jag.

MEN, det kommer till en gräns. Ser vi att samhället vi lever i, och som våra barn ska växa upp i, utvecklas till det sämre, så måste man väl också belysa problemen även om andra kan ta illa upp eller känna sig obekväma.

Välkänt är väl att jag dagligen jobbar med hälsa och fysiska prestationer, där målsättningen givetvis är lika bred som individuell. Jag jobbade senast idag med en ung tjej som har en ätstörning som vi försöker komma ifrån, och hade därefter en uppstart med en kvinna som behöver gå ner minst 20 kilo för att komma ner till ett normalt BMI. Imorgon kommer jag jobba med styrkelyftare som vill sätta ribban så pass högt, att träningen där knappast kan anses vara ”hälsosam” alla gånger. I höst har vi atleter inom kroppsbyggning som ska upp på scen, kanske den mest extrema satsningen man kan göra med sin fysik.

För att klara av dessa ganska komplexa målsättningar behövs en sak, och det är förståelse och kunskap bakom de förhoppningsvis bra resultaten man strävar efter.

Dock så vill jag understryka att de få människorna som väljer att satsa på den extrema träningen, eller den kortvariga dieten för att stå på scen, är en försvinnande liten del människor i jämförelse med antalet människor som idag äter sig till fetma och egentligen behöver ta tag i sitt stillasittande och sitt överätande.

Enligt SCB:s undersökning från 2017 är alltså mer än varannan vuxen svensk överviktig idag, och vi väger sen 1980 cirka 7 kilo mer i snitt än vad vi gjorde då. Det säger en hel del om utvecklingen vi går mot.

Men borde vi inte göra en storsatsning på att utbilda människor i kosthållning och hälsa om detta är den största hälsorisken i samhället, och den enda lösningen är förståelsen som jag nämnde innan? Varför pratar vi inte mer om detta i skolorna och medförande problematik kring det, när övervikten ökar just där allra mest? Nej det går inte. Man kan, som sagt, kliva på ömma tår. ”Någon kan ju känna sig obekväm och det kan leda till ätstörningar”. Ja, det kan det, om den som utbildar inte kan ge lösningen på en hälsosam nedgång och belysa riskerna med att också underäta, och alla risker det kan medföra. Det är väl att förespråka den där balansen jag tjatar om hela tiden.

För mig är det precis samma sak som att inte ens försöka hänvisa rökare till att sluta röka…

Vart vill jag komma med detta? Vi bör inte normalisera ohälsa. Det är aldrig försent att försöka ta tag i den. Man måste inte ha ont i kroppen och känna sig trött konstant. Det finns i regel en lösning om problemet är övervikt och stillasittande.
Ta hand om er!

Thom Andersson, krönikör