Vad kan löpning lära oss om livet?

Av Josefin Petersson

Inför min löputmaning här under hösten blev jag tipsad om en dokumentärfilm. I ”The Barkley Marathons” får vi följa berättelsen om ett lopp som är minst sagt speciellt och knappast för alla och envar.
Under loppets 25 första år lyckades totalt tio löpare gå i mål.

Loppet är någonstans mellan 20 och 25 mil mitt i den kuperade vildmarken i Tennessee, USA. Distansen måste dessutom avverkas på 60 timmar. Hur du lägger upp det är din ensak. Behöver du sova får du banne mig springa snabbare. Loppet inleds, ironiskt nog, av att arrangören och loppets grundare Lazarus Lake tänder en cigarett.

Nu är dock inte grejen med dokumentären själva löpningen eller galenskapen i att ge sig i kast med denna typ av utmaning. Jag tror att vi snarare ska se företeelsen, såväl som filmen, som en fråga om hur det är att vara en människa och om livet. Det låter kanske både storslaget och överdrivet filosofiskt, men de deltagare som är med och pratar i filmen är inne på samma spår.
En före detta deltagare säger: ”Fler personer hade mått bättre av mer smärta i sitt liv. De skulle, om inte annat, uppskatta den smärtfria tiden mer.” Han beskriver känslan av att du har haft utgångar och motgångar som är till synes oövervinnerliga, men som du har till slut överkommit. Det gör att du kan njuta mer och ta dig an utmaningar som du annars inte hade gett dig på, ta dig till platser du annars inte ha tagit besökt. Dessa kan vara både fysiska platser och mentala tillstånd av välmående, självkänsla och mycket mer.

Att gå i mål verkar dessutom nästan vara en bonus, allas mål förstås, absolut, men det är utmaningen som lockar lika mycket. Det är modet att våga som är nyckeln, även om risken för att faktiskt inte lyckas är rätt hög. Eller som Lazarus själv säger: ”Deltagarna sätter sina egna ramar för vad som är framgång och misslyckande. De bryr sig inte om hur andra människor utvärderar deras prestation.”
Det är just denna förstärkning av självkänslan som etsar sig fast, den som kommer av att våga ge sig i kast med något som är förknippat med så mycket faktisk smärta och lidande. Det som gör att deltagarna oavsett om de gått i mål eller ej kan skilja på att lyssna in andra, och samtidigt besitta förmågan att själva sätta definitionen av vad som är framgång.

Där har vi vanliga, dödliga, ni vet vi som inte springer 20-25 mil i onödan lite att lära, att värdera den erfarenhet och självkänsla vi får av att vistas långt utanför vår komfortzon. ”Människan kan bara njuta av det som hon vunnit genom hårt jobb och uppoffringar. Ju hårdare du jobbar för något, desto mer njuter du av det. Om något är lätt, hur stor är belöningen?” säger till exempel en av de tio personer som faktiskt genomfört loppet.

Notera att själva utmaningen inte nödvändigtvis behöver gå ut på att springa, cykla eller simma orimligt långt. Det råkar bara vara metoden eller verktyget. Målet är något annat, att testa dig själv och bli något större. Istället är det tiden utanför komfortzonen som räknas, på platser som skaver och som är obekväma, i kontexter där du inte alltid känner dig tillfreds med att fatta beslut och där kropp och knopp skriker sluta, ta mig härifrån! Precis där händer det.