Om kontraster i musiken

Av Josefin Petersson

Ryuichi Sakamoto har gått ur tiden. Det är kanske inte jag som släpper nyheten för dig, då det hände för mer än en månad sedan. Kompositören skapade musik som få andra och blev 71 år gammal.

Sakamoto var skicklig på att bygga ljudkulisser och han verkade i gränslandet där faktiska ljud möter inbillade. Upplevelsen av att lyssna blir förnimmelser av verkligheten. Eller i alla fall den verklighet som vi upplever, du och jag. Lika mycket som vi möter världen ”såsom den ter sig”, lika mycket skapar vi föreställningar och tolkar omgivningen på ett visst sätt. Sakamotos album ”12” är ett exempel på upplevelser där du blir mer än en passiv mottagare av ljud, du blir medskapare.

Japanen och dennes musik berättar för mig om hur vi kan och bör lyssna på livet på låg volym. Att känna in, vara här, vara nu. Att bli rik på sin närvaro. Att lära sig, öva!, att finna lycka i det vi har, inte det vi saknar. Att inte hitta lugnet genom att jaga, utan att hitta lugnet just för att vi låter bli att jaga.

Det är just dessa kontraster som är storheten i Sakamotos musik, men också i livet som sådant. Låter storslaget, men häng med nu.

Jag kom att prata med en kollega till mig som bor vid havet, om att köpa fritidshus. Han drömmer om något inlands, ett torp i skogen. Jag, liksom många med mig boendes utan smidig tillgång till havet, tänker tvärtom och längtar till det stora blå.

Det handlar om att längta till något annat än det man har, om inte annat blott för att kunna sakna det man redan har. Som att älska två veckor på resande fot, men även uppskatta att sätta nyckeln i låset när man kommer hem.

Livet behöver inte handla om antingen eller, utan kan till många delar bestå av både och. Att hitta sin plats är att röra sig mellan kontraster och finna njutningen i spektrat. Sakamoto har med sitt skapande hjälpt mig förstå den textmässigt diffusa, men i praktiken så viktiga, insikten att jag är en trygghetssjäl med äventyrsbehov, inte en äventyrssjäl med trygghetsbehov.

Jag har tidigare skrivit om att lycka är att ha meningsfulla och värdeskapande relationer nära sig. Men det är också att uppskatta sig själv och sitt eget sällskap. Entreprenören Per Holknekt sa en gång: ”Var ensam, lär dig umgås med och bekräftas av dig själv. Du kommer att mötas av ditt livs viktigaste vän”.

Det är så himla fint sagt. Och jag är aldrig närmare att förstå innebörden av orden än i Sakamotos sällskap. Hans eftermäle lever vidare i samma anda som hans citat: ”Konsten är lång, livet är kort”.


Jonas Berg, krönikör