Löpningen blev en räddning i kampen mot cancern

Av Cornelia Nilsson

VÄXJÖ. För många är tanken på att springa ett helt dygn på en kort bana nästan ofattbar. Men för deltagarna på tävlingen Personliga Rekordens Tävling (PRT) handlar det inte bara om att tävla – det handlar om gemenskap.

På fredagsmorgonen förra helgen var löpartävlingen Personliga Rekordens Tävling redan igång. På banan springer en kille med långt hår och keps, det är Jonas Ehnroth, son till Kerstin Ehnroth. Han ska ta sig igenom 100 kilometer på en bana som går runt, och runt, men det minskar inte hans entusiasm. När han får frågan om varför han gör detta svarar han:

– Jag blev medlurad av morsan förra året och tänkte att det här kan inte vara kul. Jag hade ett ganska dåligt lopp, men upplevelsen var helt fantastisk. Att få springa med alla och känna gemenskapen var magiskt. Jag visste direkt att jag ville komma tillbaka. Det är verkligen ett magiskt lopp.

Vilken mentalitet krävs för att klara något sådant här?

– Man måste tycka att det är roligt. Och man får gärna vara lite rädd, då vet man att man jagar rätt saker, säger han.

Under fredagen står Kerstin vid sidan och hejar på. Att pusha varandra kommer naturligt.

Kerstin Ehnroths väg till ultralöpning började under en av livets svåraste prövningar. Hon drabbades av cancer, vilket tog hårt på kroppen och lämnade henne utan känsel i fötterna. Men det var då Jonas pushade henne till att börja löpträna.

– Jag var nere på botten. Jag hade ingen känsel i fötterna och tänkte att jag inte kunde springa, men Jonas föreslog att jag skulle börja med en ”run streak” – att springa minst 1,61 kilometer varje dag. Jag började med att gå och sedan försöka springa. Idag har det gått 1 600 dagar, säger Kerstin.

Mitt i sjukdomstiden blev löpningen ett ljus i mörkret. Jonas övertalade sedan Kerstin att delta i ett träningsprogram som heter 10 månader mot 10 mil, som han själv också skulle genomföra.

Kerstin är nu frisk, men känseln i fötterna har inte kommit tillbaks. Löpningen blev också ett sätt att bearbeta och överleva den mentala påfrestningen under sjukdomstiden. Nu kan hon använda den tuffa perioden som en styrka.

– När jag springer långt kan jag tänka “hur mådde jag när jag hade cellgifter?”. Och då är löpningen ingenting jämfört med behandlingen, det är bara att fortsätta springa. Man kan ta något positivt ur allt.

För Kerstin är den största drivkraften gemenskapen. Det märks tydligt att hon är

laddad inför starten. På lördagen var det hennes tur att springa i 24 timmar och precis som med sonen förra året har hon nu fått med dottern Isabelle, som springer sex timmar samtidigt. För Kerstin handlar loppet inte bara om distansen – det handlar om att dela upplevelsen med familj och andra löpare.

Cornelia Nilsson