Av Josefin Petersson
Jag befinner mig i Västervik. Linnéuniversitetet ska ge en utbildning för immigranter där jag ansvarar för delen om ”interkulturell kompetens”. Hur ser svenska värderingar ut? Varför pratar alla om vädret? Kaffe hör till svensk möteskultur och är ett måste!
Jag hade tidigare undersökt vad tyskar säger om svenskar och vad svenskar säger om tyskar. Studien kom väl till pass nu. Tyskarna lovordar Sverige: vacker natur, älgar, Astrid Lindgren. En svensk är blond, lång, vänlig och smal. Språket är melodiskt men svårt.
Före kursstart frågade jag projektansvarig om alla kunde svenska tillräckligt bra för att förstå min föreläsning och fick svaret ja. I Västervik börjar vi med att presentera oss och kort berätta om vår bakgrund. Flera kommer från Syrien. En är filmregissör, en annan revisor och någon är inredare, flera är egenföretagare. Jag berättar att svenskar ofta är fåordiga: ”Excuse me. I didn’t quite catch what you were saying” blir på svenska “Va?”. “How lovely to see you! How are things with you?” blir “Annars?”. I en undersökning av IBM där anställda i över 50 länder svarade kom man fram till att ett lands kultur är övervägande maskulin så som inkomst, karriärmöjligheter, utmaningar eller övervägande feminin med bra relation till chefen, samarbete, garanterad sysselsättning. Svensk kultur är feminin. Vi diskuterar och jämför. I pausen berättar en man att hans fru, som är tandläkare, har väntat två år på att få börja jobba. Han är oerhört frustrerad och de är rädda för att hon ska förlora sin yrkeskompetens. Jag blir också frustrerad, varför gör vi så här?
Veckan därpå är jag i Hultsfred. Den föregående föreläsaren är irriterad. Det finns en man som inte kan ett ord svenska och som därför är arg och förstör stämningen. ”Han får väl lyssna och koncentrera sig, så lär han sig.” Jo du, tänker jag. Sitt i tre timmar och lyssna på arabiska utan att förstå ett enda ord. Jag ser mannen direkt, en mörk och arg blick. Jag börjar med att fråga vad olika svenska ord heter på deras språk. Mannen är kurd och jag tar fram mina turkiska fraser. Plötsligt ler han mot mig och jag glömmer det aldrig. Hela stämningen i salen ändrades. Kände mig lycklig. Vi fortsatte med fler ord och gester.
Så intressanta möten. Vi måste lära oss att ta tillvara kunskaper i både kulturer och språk, lyssna på olika människor, annars blir vi aldrig lyckliga. Våra svenska språkkrav innebär också att vi är skyldiga att erbjuda god undervisning. Om vi inte känner till varandras kultur, om vi inte kan varandras språk, är vi vingklippta.
Christina Rosén, universitetslektor på LinnéuniversitetetFoto: privat
