Ensemble Cor bjöd på en varm och vacker föreställning

Av Hans Nilsson

VÄXJÖ. Ensemble Cors nya föreställning ”Ingen - som ville bli Någon” spelades inför näst intill fulla hus den 26 och 27 april på Växjö teater. Publiken bjöds på en varm och vacker pantomim- och dansföreställning som handlar om hur det känns att inte bli accepterad - men att till slut ändå hitta sin plats i livet.
Efter dundersuccén med ”Sista dansen på Bäckberga” på Växjö teater i september 2020 var det dags för Ensemble Cor att återigen inta scenen på Växjö teater.
Som åskådare slås jag av den otroliga passion som aktörerna i Ensemble Cor har när de står på en scen. Det går rakt in i hjärtat och själen på en. De verkligen älskar att uppträda och det är så härligt att se.

Den nya föreställningen ”Ingen - som ville bli Någon” baseras på Mary Shelleys klassiska berättelse om Frankenstein. Det handlar om en konstgjord människa utan namn, skapad av Dr. Frankenstein, med Mats Gustavsson som det så kallade monstret och Sofie Svensson som vetenskapskvinnan Frankenstein.
De två brukar stå i rampljuset och synas och höras mycket, men i ”Ingen - som ville bli Någon” får även andra deltagare som inte brukar ha så mycket ljus på sig stiga fram och glänsa i dansen och pantomimen.

Det förekommer inga repliker i ”Ingen - som ville bli Någon”. Här uttrycker sig aktörerna istället skickligt med kroppen i dans och pantomim - skådespeleri med hjälp av kropp och mimik utan ord.

Det handlar om utanförskap och att inte bli accepterad och sedd för den man är. Den känslan gestaltas fint av Mats Gustavsson i rollen som Ingen, eller som det så kallade monstret, vilket ska ses symboliskt.

En känsla som säkert många kan känna igen sig i. Att inte passa in och att inte bli accepterad av gruppen. Han får inte vara med i gemenskapen. Folk är rädda för honom för han är annorlunda. I förinspelade monologer får man ta del av de tankar, känslor och funderingar han bär med sig på sin ensamma väg i livet.

Totalt är det över 30 dansare och skådespelare på scenen. Även barn och ungdomar från dansskolan AOS är med. Samspelet är väldigt fint att se. Det allvarliga ämnet blandas också med en del komiska inslag.

Pantomimen ger en extra krydda till föreställningen. Det är Galo Gonzales som regisserat den delen och som har hjälpt till med maskerna. Han har gjort ett mycket fint arbete och är själv med på scenen och agerar.
Dansen får ett stort utrymme i föreställningen. De scenerna är mycket vackra och gripande med musik som är ytterst väl vald som soundtrack åt berättelsen och dansen.



HANS NILSSON