Överkänslighet begränsar Ullas vardag - ”Jag saknar att kunna gå till affären”

Av Cornelia Nilsson

URSHULT. Ulla Karlsson, 66, lever med svåra allergier och en överkänslighet som gör vardagen alltmer begränsad. Och hennes nya vardag i Urshult har inte varit helt smärtfri.

Ulla Karlsson växte upp på landet i Skåne. Hon levde ett aktivt liv, dansade fem kvällar i veckan, högg ved i skogen och ägnade sig åt renovering. Men när hon som 17-åring flyttade från familjens gård in till en egen lägenhet förändrades allt.

Kort efter inflyttningen började hela kroppen klia. Snart utvecklade hon allergier mot det mesta. I dag har hon omkring 150 olika allergier mot allt från livsmedel till kemikalier i vanliga städprodukter.

– Jag kunde inte leva som alla andra, säger hon.

När Ulla senare skulle utbilda sig till svetsare fick klassen börja med att lära sig datorns grunder. När hon satt framför datorn blev hon iskall och vit ner till midjan.

– Jag tappade också huden i ansiktet, berättar hon.

Det var då hon förstod att hon också reagerade på elektrisk strålning. I takt med att tekniken blivit allt mer närvarande i samhället har hennes hälsa försämrats. Till slut kunde hon inte längre gå till affären utan att känna sig svimfärdig. Begränsningarna i hennes liv är en sorg.

– Det skulle såklart vara roligt att kunna gå till affären och känna på sakerna, säger hon.

År 2023 flyttade Ulla Karlsson från Skåne till Urshult och sedan dess har kontakten med vården och kommunen blivit en kamp. Hon berättar att hon haft flera konflikter med biståndshandläggare, äldreomsorgen och vårdcentralen i Tingsryd kommun.

Vid inflyttningen beviljades hon hjälp med veckohandling via hemtjänsten, men hösten 2024 togs stödet bort. Hon menar också att viss personal inte tar hänsyn till hennes sjukdomar, då hon är känslig för både dofter och strålning från elektronik.

I maj 2025 drogs dessutom hennes astmamedicin in, något hon menar har försämrat hennes tillstånd. Hon har nekats färdtjänst och överklagat beslutet. Totalt har hon lämnat omkring tio anmälningar till Inspektionen för vård och omsorg (IVO).

Hon uppskattar lugnet på orten, men samtidigt har hon blivit alltmer isolerad.

– Jag kallar mitt hus för ”mitt lilla fängelse”, säger hon.

Hon beskriver sig själv som en, i grunden, självständig och social person, men sjukdomen och tekniken har satt gränser. Särskilt saknar hon samtalen med andra människor.

– Jag saknar fast telefoni så att jag kan prata med andra människor, säger hon.

För att kunna bo kvar har Ulla renoverat huset med material som ska skydda mot strålning. Ändå beskriver hon hur vissa i personalen på hemtjänsten gjort henne sämre genom att gått in hos henne med teknik på sig.

Samtidigt finns det personal som anstränger sig för att underlätta, vilket hon är tacksam för. Hos tandläkaren släcks utrustningen ner under besöken, och vissa i hemtjänsten lämnar mobilen utanför när de går in till henne.

På grund av sina begränsningar har Ulla också fått hitta nya sätt att fylla vardagen. Hon skriver dagbok varje dag, löser korsord, ägnar sig åt konst, och så har hon sin hund.

– Det är mitt allt, säger hon.

Trots allt menar hon att hon haft ett bra liv.

Cornelia Nilsson