Konst möter skrot – bilarna får nytt liv

Av Cornelia Nilsson

RYD. Bilintresserade vallfärdade till Bilkyrkogården i Ryd när konstnären Mons Niklas Schak invigde Cars Choir, en ljudkonstellation som väcker bilarna till liv. Med hjälp av specialbyggda högtalare är visionen att ta besökarna tillbaka till en tid då bilarnas motorer fortfarande fungerade.– Jag har aldrig sett så många personer här på samma gång, säger Emil Lövgren, besökare på invigningen av Cars Choir.

Invigningen inleds med att Jan Johansson berättar om hur det kommer sig att över 100 bilar har dumpats på mossen.

Åke Danielsson, även kallas “Åke på myren”, var en försynt person som hade svårt att säga nej till folk som ville bli av med sina trasiga bilar och därför dumpades dem på mossen.

Det började med att Åke plockade bort och tog tillvara de fungerande delarna på bilarna och sålde dem sedan vidare när folk ringde och behövde specifika bildelar.

Åke bodde i en liten enkel stuga utan el och med endast en kamin som värmekälla. Han hade en telefonledning in till stugan och när blixten slog ner vid oskoväder åkte Jan, som på den tiden jobbade på Televerket, hem till Åke och fixade ledningen. Jan berättade att han prioriterade Åkes ledning eftersom han bodde så ensligt och var beroende av telefonen.

För varje år som går blir bilarna allt rostigare. Och varje år kommer turister hit för att se de gamla fordonen, som nu sjunkit ner i skogens mjuka mark.

Vid en av bilarna står Emil Lövgren, 26 år, tillsammans med sin syster Emma Lövgren, 30 år. De återvänder hit varje år, följer hur platsen förändras och lägger märke till skillnaden mellan när bilarna varit tysta och nu när de fått ljud.

– Med ljud från bilarna kan man fantisera om hur det var förr. Jag föreställer mig hur de såg ut när de kom ut från fabriken, med glänsande lack och allt. Och sen hur de hamnade här, som återbruk, säger Emil Lövgren.

– Jag tycker att musiken ger mer djup till platsen. För man lägger på ett extra sinne när man både kan se och höra bilarna. Det ger en extra dimension, säger Emma Lövgren.

Emil är särskilt intresserad av Ryds historia, och hans bilintresse väcktes tidigt av hans pappa, som köpte bildelar av Åke. Emil minns hur bilskroten såg ut när han var liten.

– När jag var liten och lekte här fanns det en buss där borta. Den saknar ju en ratt nu, men förr kunde man klättra upp på den och leka. Men saker försvinner och faller ihop. Jag skulle nog inte vilja gå in i bussen nu.

Det är just tidens gång som ger installationen sin styrka. Den tunna rosten vibrerar när ljudvågorna från högtalarna träffar karossen och på så vis uppstår ljuden.

– Ljudet låter rostigt och det är väl det som är poängen. Det livar upp stället och blir som ett komplement till de som har försvunnit kan jag tycka, säger Emil.

En av motorhuvarna vibrerar och ger ifrån sig ett genomträngande ljud. Musiken från högtalarna byter tonart, och bilen svarar med ett mörkt, dovt muller. Ljudlandskapet förändras successivt.

– Det låter som att ljuden går ner i marken när bilarna vibrerar. Det blir natur igen av plåten som skapats i fabrikerna en gång i tiden, säger Emil.

Med ljuden skapas något mystiskt med platsen. Tallarna kramar bilvraken, som sjunkit djupt ner i marken. Det är som om skogen både skyddar dem och nu har de fått röster igen.

Konstnären Mons Niklas Schak blev fascinerad av platsen redan vid sitt första besök 2014, och bestämde sig för att skapa något unikt just här.

Hur känns det nu efter invigningen?

– Det är lättnad att allting fungerar rent tekniskt, eftersom all teknik bakom i sig är ett slags konstverk. Det är väldigt komplext. Man måste försäkra sig om att allt funkar, för varje bil har sin egen lilla dator och bilarna är dessutom sammankopplade i ett nätverk. Så det är mycket att hålla reda på. Det var nog det som gjorde mig mest nervös.

Känslan han får när han kommer till platsen är speciell.

– När man kommer hit och upptäcker den här platsen, så är det som att tiden tagit en paus. En paus över decennier, på något sätt. Och det tycker jag är väldigt fascinerande för det är som att ha kontroll över tiden och det är något varje konstnär vill.

Cornelia Nilsson

Bakom Emil Lövgren står bussen som han brukade leka i när han var liten. Nu skulla han inte våga gå in i det rostiga fordonet. Foto: Cornelia Nilsson

Många utländska turister besökte bilkyrkogården när Cars Chior hade invigning. Foto: Cornelia Nilsson