Spenatsoppa kanske inte är så farligt ändå?

Av Hans Nilsson

Låg härom natten och tittade på lite Youtube-dokumentärer och snöade in på verklighetsskildringar från olika delar av världen.
En handlade om levnadsstandarden i Hongkong där människor tvingas bo i små burliknande rum på 5 kvadratmeter utan toalett, kök eller ventilation. För detta rum tvingas de betala 600 dollar i månaden, det vill säga 50 procent av en snitt-månadsinkomst där.
Det tillhör inte ovanligheten att vanliga arbetare inte har råd med boende, utan istället lägger sig på gatan och sover en stund utanför sin arbetsplats och inväntar nästa arbetsskift.
En annan handlande om klasskillnaderna i Kongo, där ena sida floden bodde en nyrik elit beståendes av gruvägare, politiker och musiker, och andra sidan floden det “vanliga” folket som jagar sin egen mat och eventuellt tjänar några dollar i månaden på att gräva mineraler för hand i någon av gruvorna som sedan används till att producera våra Iphones och datorskärmar.
En tredje handlade om den fullkomliga samhällskollapsen i Venezuela där en liter bensin kostar 3 öre, men en rulle toalettpapper kostar 800 spänn. Ville man ha en inkomst så hade man två val, gå med i regimens militärjunta eller bli kriminell och ansluta sig till ett gäng.

En av scenerna porträtterade en ung kille med maskingevär som stod och “försvarade” sitt kvarter från ett rivaliserande gäng. Mitt på gatan i ett tätbebyggt område sköt han av några salvor, sedan tog han paus och käkade från en skål gröt, sen fortsatte han skjuta lite till. Som om det inte vore någonting. Och på andra sidan gatan gick barn på väg till skolan.
När man ser allt det här så blir man nästan arg på sig själv att man inte uppskattar sitt liv och det man har mer. Ni vet när man varit riktigt jäkla sjuk och tillslut blir frisk igen och kan andas.
När man tänker “oj vad jag skall vara tacksam varje dag jag är frisk och kan andas från och med nu”! Den där tanken som går över efter en timme…. Tänk om man kunde känna den tacksamheten lite oftare. Tänk vad många av ens vardagsproblem som hade bagatelliseras.

Jag har stundtals skämtsamt tänkt att vi alla, inklusive mig själv, hade mått bra av att bli invaderade av utomjordingar, att räntan chockhöjs med 40 procent, eller åtminstone få ett badkar fyllt med tegelsten tappat på stortån. Så man får lite perspektiv på sina “problem”.
Att Benjamin Ingrossos senaste singel är irriterande, är ett icke-problem. Att det är ovanligt lång kö på morgonen till cafét där du skall köpa din Iced vegan Mocha Frappe för 79 spänn, är ett icke-problem. Att din unge gnäller när hen blir serverad spenatsoppa med pocherat ägg i skolan till lunch, är ett icke-problem. Jag gillar i och för sig inte analogin att man inte får tycka synd om sig själv för “andra har det värre”, men lite perspektiv skadar aldrig.

Nils-Petter Nilsson, krönikör