Längtan kanske lurar oss

Av Josefin Petersson

Att kunna längta efter något tycker jag är livsviktigt. Det är något som håller mig vid liv och öppnar mitt sinne för nya utmaningar och möjligheter. Inte alltid så konkret alla gånger utan mer som en slags drivkraft. Det är en glöd om skapande och riktning framåt. Man kan längta efter olika saker beroende på vilken livssituation man befinner sig i för stunden.

I skrivande stund längtar jag efter semester. Jag ser mig själv njuta på altanen vid huset vi har hyrt i Grekland under två veckor i sommar. Jag kommer sitta där i solnedgången och blicka ut över havet och omslutas av ljummen värme samtidigt som jag njuter av sällskapet och den goda maten och drycken. Jag glider ner i poolen och svalkar mig skönt under en stjärnklar himmel. Jag kommer sova gott, vara utvilad för att tillbringa nästkommande dag precis som jag själv vill utan att någon bestämmer. Förhoppningsvis har vi riktigt dålig mobiltäckning så ingen kan få tag på mig, wifi-uppkopplingen är som ett knackigt gammalt bredband som piper mer än det levererar.

När det är några dagar kvar av vår semester i Grekland är jag övertygad om att jag kommer börja längta efter att få jobba igen. Då har vårt nya kontor blivit helt klart, de nya kollegorna bara står där och väntar ivrigt vid dörren för att få vara med fantastisk resa tillsammans.

Men är alltid längtan så konkret? Det kanske bara handlar om något abstrakt, vi vet kanske inte vad vi egentligen längtar efter? Eventuellt lurar vi oss själva att längtan handlar om ett nytt jobb, högre lön, semester, ny partner eller ett större hus. Vi reser jorden runt, utbildar oss, sliter hårt för att uppnå det ”optimala”. Längtan kanske lurar oss?

Ur det senare perspektivet kan ju längtan vara att få känna sig autentisk. Jag tror många människor längtar efter att få vara sig själva. De vill inte spela roller varken på arbetsplatsen eller privat. När vi funnit oss själva kan en annan resa påbörjas där längtan inte är saknad, utan i stället en positiv livskraft som guidar oss på vägen till nya möjligheter som vi inte visste fanns.

Mats Ekenstam, krönikör