EXTRAMATERIAL 2021-12-24 KL. 16:20

Här finns värme och gemenskap

Av Mia Karlsvärd

"Ria har blivit ett andra hem, här kan man rasa ihop - sedan lyfter de upp en igen", säger Lena.

Här finns värme och gemenskap
Att få komma in i värmen och till gemenskapen på Ria betyder mycket för Lena Valipour och hennes vänner. Leisa Engblom är en av volontärerna på Ria.

Det är tidig måndagsmorgon och Hela människan i Mjölby (Ria) har öppnat upp sina dörrar första dagen denna veckan till sitt värmande hus. Som vanligt bjuder de på frukost. Vid ett av borden sitter Kid Lindgren, han är ledsen, och Susanne Eriksson, föreståndare på Hela människan pratar tröstande med honom.
–Det är väldigt ensamt, min särbo dog den 4 december. Nu mer än någonsin är det väldigt skönt att få komma hit, säger Kid.

Han berättar att han funnit gemenskapen på Ria i många år.
–Det här är en samlingspunkt. Hit får man komma som man är, säger Kid och torkar bort tårarna från ena kinden.

Matsalen är fint julpyntad med små tända ljuslyktor på bordet. Värmen från gemenskapen är trots allt det som skiner mest.

Ola Ring som jobbar som allt i allo och vaktmästare på Ria går tillsammans med Susanne ut till köket för att bre mer smörgåsar och ta fram lussebullar.
– Vi serverar frukost varje vardagsmorgon, på torsdagarna bjuder vi på lunch och delar ut matkassar. Nu till jul blir de fyllda med julmat, berättar Susanne samtidigt som hon lägger upp lussebullar på ett silverfat.

Hela människan eller Ria som de flesta känner igen verksamheten som, har funnits i Mjölby sedan 1981. Till en början serverades det kaffe och mat varje dag. Idag är det många som är stammisar och verksamheten har förändrats. Bland annat har man skapat en kvinnogrupp, har fler aktiviteter både på Ria i form av utflykter och olika tematräffar. Ria har ett härbärge med fyra sängplatser där det just nu i december bor två personer.
–Vi har ett stort mörkertal av hemlösa i Mjölby. Många har tillfälligt tak över huvudet hos kompisar och släktingar, berättar Susanne.

Som en varm stormvind kommer Lena Valipour in i Ria:s matsal. Hon kramar om flera av besökarna och säger vänliga uppmuntrande ord till de hon hälsar på.
– Jag har inte varit här på ett tag. Det kan kännas lite avigt om man inte varit här på länge. Vi har alla våra demoner och man orkar inte alltid träffa människor, säger hon.

Trots det fortsätter hon att ge kramar och tröstande ord till vännerna på Ria.
– Vi försöker hjälpa varandra. Vi sitter trots allt i samma båt och ibland har man en dålig dag.

Lenas började självmedicinera på grund av psykisk ohälsa med vin och tabletter som ung.
– För att orka med livet missbrukade jag Ritalin-tabletter i kombination med vin. Jag orkade med allting då och man förstår inte med en gång att man är fast, det tar några år, förklarar Lena.

Hon tycker att det fortfarande är alldeles för tabubelagt med psykisk ohälsa. Hon berättar att nu när hon är äldre och drabbats av cancer har missbruket avtagit.
– För att hålla mig ifrån missbruket har jag hittat andra värden i livet. Jag syr, virkar, målar och har också engagerat mig i en kulturförening, berättar hon.

Är det inte dumt att träffa andra missbrukare här på Ria?
– Nej absolut inte, det är så viktigt med Ria. Hit kan vi komma även om vi är påverkade och när jag ser andra som kanske är påverkade av amfetamin tänker jag, att fy fan, det där vill jag inte hålla på med. Vi är inte mer än människor och vi behöver gemenskapen och det sociala här på Ria.