Historien om svarta graniten i Piggaboda

Av Josefin Petersson

PIGGABODA/VISLANDA. Boken ”Smålands vackraste granit” är ett samverkansprojekt mellan Piggaboda byförening och Vislanda hembygdsförening. Innehållet är mestadels historia och innehållet berättar om den svarta granit som bröts i trakterna kring Piggaboda, Spånhult, Kroksnäs och Målaskog med flera i slutet på 1800-talet fram till 1969.
Bergsbrotten uppstod när jordskorpan sprack för många miljoner år sedan och det sprutade upp magma, sedan beroende på vädret så blev det olika kvalitéer, det bästa var ifall det var någorlunda varmt så det fick stelna långsamt.

I början på 1900-talet pratade man på landsbygden ofta om torpare, backstugusittare, drängar och väl bärgade bönder som ofta ärvt släktgårdar. Något som förändrades nu var kassaflödet, de kunde köpa sådant som de inte haft råd med tidigare. I trakterna runt Piggaboda kunde de köpa vackra tyger som de kunde brodera på.

I och med stenarbetarna startades det två affärer i Piggaboda, det är även möjligt att det var färre från den här trakten som emigrerade till USA, eftersom de fick en inkomst i och med att de blev stenarbetare. Dessutom var det en kvinna som öppnade restaurang för stenarbetare som inte hade möjlighet att laga mat själva, detta är bara ett exempel på arbetstillfällen som skapades utöver att vara stenarbetare. Förr när det var som mest bodde det ungefär 100 personer i Piggaboda, detta trots att det inte finns så många hus.

– Jag är så imponerad av specialisterna som kom hit från Tyskland, de var de som insåg att berget var brytbart. Sedan var de tvungna att prata med markägarna och bönderna för att ordna transporter med hästar. Men det hade ändå inte fungerat om det inte var för fruarna som ordnade om husrum och mat. Alla måste ha varit helt överens och sett att det var en fördel för samhället och sig själva. De blev bara framgångsrika om de arbetade tillsammans, det gick inte att göra det ensam, berättar Ingegerd Andersson, från Piggaboda byförening.

Bergakungarna som de kallades påverkade verkligen samhället och kan jämföras med dagens influensers. De kom med nya tankar, idéer och vanor som spred sig i bygden i vad som tidigare hade varit rena bondelandskapet, de hade knappt varit på Vislanda marknad. De fick gå till Hjortsberga och Alvesta till exempel.

Nästan 95 procent av all granit gick inte att använda så det var bara fem procent som skickades i väg till Australien, Amerika eller Tyskland resterande fick ligga kvar. Det är också det som är så fascinerande att det var lönsamt att göra allt jobb för så lite, för en bergarbetare tjänade bättre än en bonddräng.

– Man började bryta i slutet på 1800-talet, men det var först på 1900-talet som man kom i gång på riktigt. Fram på 1900-talet hade man även börjat bryta i Piggaboda. Anledning till det var att järnvägen fanns i Åäng som byggdes 1875, utan den hade de inte kunnat komma ut med all granit, men graniten fraktades ändå tre kilometer. Vissa lass kunde dras ut med hela 19 hästar så vissa av lassen var riktigt stora. Vägen mellan Ljungby och Vislanda som i folkmun kallas för linjen var från början tänkt som järnväg, det är därför den är så rak men det gick inte att dra järnväg över alla mossarna, berättar Christer Andersson, från Piggaboda byförening.

Graniten användes mycket till fasadmaterial, gravstenar, broar, hamnanläggningar men allra främst till fasader eftersom det blev så fint när det var putsat. Det finns historier som säger att sten från Piggaboda åkte till Amerika för att bygga Empire State Building. En del granit stannande i Sverige och användes dels till gravstenar, men att få en gravsten i svart granit var en lyxvara. Men exempelvis fasaden på Riksbanken i Stockholm är gjord av svart granit. Idag används svart granit dels till gravstenar, golv, köksbänkskivor och även olika konstverk.

– Om inte stenarbetarna hade kommit så hade det blivit som vilken annan by som helst, de skapade tillgångar och företagande eftersom skogen på den tiden inte hade något värde samtidigt som det var väldigt stenigt jordbruk, berättar Bertil Olsson, från Vislanda hembygdsförening.

För några år sedan var Bertil Olsson i kontakt med en journalist som var intresserad av att skriva en bok om bergsbrotten, men när han sedan hastigt gick bort så blev det aldrig av. För ett par år sedan tog Vislanda Hembygdsförening och Piggaboda byförening kontakt med varandra och kom överens om ett samarbete. Vislanda Hembygdsförening har stått för kostanden för tryckningen, men sedan är det Christer och Ingegerd Andersson från Piggaboda byförening som har sytt ihop arbetet mellan alla parter. Sedan har de fått hjälpa av den pensionerade journalisten Sven-Inge Idofsson att genomföra intervjuer och skriva boken.

Boken är tryckt i 1000 exemplar och tog cirka 2 år att färdigställa, detta eftersom pandemin dragit ut på tiden. Boken säljs nu i Piggaboda Kvarn, Kupan Röda Korset Vislanda, Ica i Vislanda, Bertils antikaffär i Vislanda, Alvesta Bok och Papper, Ica i Ryssby, Sagomuseet i Ljungby och Lanthandeln i Agunnaryd eftersom det är de trakterna som berörs i boken.

– Det som har hänt efter att vi gav ut boken och som jag tycker är häftigt är att det har dykt upp flera som på något sätt har kopplingar till de som är omskrivna i boken och vill gärna ha boken. Samtidigt som det dyker upp människor som har varit bergsbrytare och som lever idag som vi inte visste om så det har verkligen blivit ringar på vattnet, berättar Bertil Olsson.

Det är väldigt få i trakterna som vet om att den här typen av industri har funnits och därför byggs också boken upp från att man får veta vad granit är för något och hela industriepoken till att man får lite information om ett par bergsbrott som boken gör nedslag i.

– Hade vi väntat 10 år till med att göra den här boken så hade det varit för sent, däremot så är vi redan 20 år för sent ute, för det levde många fler då. Vi har varit i kontakt med fyra bergsarbetare som levde under den här tiden, men om 20 år till så hade det inte funnits någon som kommit ihåg något alls, berättar Christer Andersson.

Ingegerd Andersson fyller i med att den här boken är på ett sätt identitetsskapande, att man känner till sitt område där man bor och att man förstår varför det ser ut som det gör.

Josefin Petersson