Rocken är död - länge leve rocken!

Av Hans Nilsson

RECENSION AV HANS NILSSON:
Jag hade inga höga förväntningar på Rolling Stones nya album ”Hackney Diamonds”. Tyckte inte ens att det var särskilt intressant att de släppte en ny skiva 2023.
Men ack vad jag bedrog mig! I de brittiska tidningarna får plattan skyhöga betyg överallt och jag ser att även Mojo och NME ger 4 av 5. Det är fullt logiskt. För så bra är det här albumet.
”Hackney Diamonds” som släpptes den 20 oktober kan inte få något annat än minst 3 av 5 i betyg om man är snål, men hellre 4 av 5 som jag lutar åt.
Ja, herregud; klart att det är 4 i betyg av 5!

Rolling Stones som idag består av Mick Jagger, Keith Richards, Ronnie Wood har i ett samarbete med producenten och musikern Andrew Watt skapat något väldigt speciellt och oväntat.
Det enda dåliga och negativa med den här skivan är det gräsliga omslaget. Men musiken på skivan bara växer och växer. Jag älskar ”Hackney Diamonds” så mycket att jag börjar lipa.
Nu har jag lyssnat igenom albumet flera gånger under flera dagar. Först på Spotify och sedan hemma i stereon.
Detta är Rolling Stones första album sedan 2005 och det är utan tvekan deras bästa album sedan ”Tattoo You” från 1981.
Jag blir så glad och ler så löjligt lyckligt för mig själv när jag lyssnar på ”Hackney Diamonds”.
Framförallt sjunger Mick Jagger fantastiskt bra med kraft och känsla.
Imponerande.
Och det låter verkligen som att Mick Jagger, Keith Richards och Ronnie Wood och de andra musikerna hade förbannat kul i studion.
Det lever om musiken och spritter av glädje och energi. Plus att den här skivan är full med starka låtar.

Jag får som sagt gå tillbaka till ”Tattoo You” 1981 för att hitta en skiva med Stones som berör mig så mycket och som känns lika vital och rolig att lyssna på.
När ”Mess It Up” med Charlie Watts på trummor kommer går jag fram till stereon och höjer volymen rejält och börjar dansa och spela luftgitarr.
Det säger förstås allt. Fantastiskt bra!
Samma med ”Depending On You”. Upp med volymen!
Den och ”Driving Me Hard” är ju helt otroligt vackra pärlor faktiskt. Det är låtar som redan låter som Stones-klassiker.
Jag tänker också på singelsläppet ”Angry” med Clash-riffet. Den och ”Mess It Up” - vilka grymma låtar för dansgolvet med rätt publik. Jag hade fyllt dansgolvet i mina glans dagar som DJ med de låtarna.

Det enda som faller utanför ramen är den bleka ”Tell Me Straight” med Keith Richards på sång - och ”Sweets Sound Of Heaven” där Lady Gaga tyvärr gästar på skrik och okänslig ”sång”. Hon håller faktiskt inte måttet.
Låten är seg och enformig dessutom. Trots att Stevie Wonder är med på piano och keyboard.
Men jag kommer på mig själv med att skratta högt när jag hör ”Bite My Head Off” med Paul McCartney på bas.
För det låter ju lite som ”Liar Liar” med Sex Pistols.
Låten känns först lite tradig men växer i takt med lyssningarna, vilket även gäller ”Whole Wide World”, ”Live By The Sword” där Bill Wyman hoppar in på bas och ”Get Close” med Elton John på piano som visar sig växa till en riktigt tung sak.

Avslutningslåten ”Rolling Stone Blues” av Muddy Waters ger mig rysningar. Får en spöklik känsla.
Så om det här skulle vara ännu ett bevis på rockens död, vilket vissa påstått, måste jag utropa: ”Rocken är död - länge leve rocken!”
hans nilsson