I ett hus från 1800-talet bygger familjen Agnesson sitt hem – med gamla tekniker, hållbara material och mycket kärlek

Av Cornelia Nilsson

STENSLANDA Får jag köpa det här?” frågade Sara. Några veckor senare var det deras. Ett rött trähus med vita knutar från 1920-talet, där varje vägg har något att berätta. Så mycket historia att det knappt går att få plats med i en enda artikel.

Vid en liten grusväg i Stenslanda går korna och betar på var sin sida av vägen. Gröna ängar breder ut sig runt det röda huset. På framsidan sitter dottern Ebba Agnesson på en byggställning och målar husfasaden med falu rödfärg. Sonen Albin Agnesson kommer ut från ladugården där han håller på att riva ner en gammal vägg.

Sara och Andreas Agnesson sträcker ut sina armar för att ge mig en kram. Det är sommar och solen skiner. Sara och Andreas Agnesson tillsammans med sina barn Ebba och Albin Agnesson har jobbat med sitt hus ett par timmar innan vi slår oss ner vid ett bord mitt i trädgården uppdukat med äppelpaj och kaffe. Nu ska de berätta hur de hamnade i denna lantliga idyll.

Det hela började med att båda ville flytta ut till landet. Saras dröm var att renovera ett hus och Andreas längtade efter sin egen verkstad. Av en slump fick de reda på att gården vi nu befinner oss på var till salu. De gick på visning och blev förälskade.

– Jag sa till Andreas: ”Får jag köpa det här?” Och när jag fick grönt ljus, då slog jag till, säger Sara och kastar en blick på Andreas.

Hon får ett brett leende och en liten nick tillbaka.

I snart fyra år har de jobbat för att kunna flytta in i huset. Renoveringen har inte gått helt smärtfritt. Sara vill nämligen jobba med byggnadsvård, medan Andreas vill riva och bygga nytt, så de har fått kompromissa.

– När det kommer till själva renoveringen har vi tänkt mycket på byggnadsvård och hållbarhet, säger Sara och fortsätter.

– Vi försöker bevara detaljer som gamla tak, golv och dörrar. Men vi har haft våra diskussioner, så klart. Det slutar ofta med kompromisser. Jag målade ett 60-talstak som jag tyckte blev jättefint, Andreas satte upp ett nytt tak som han tycker är ännu finare.

Andreas flikar in.

– Nej alltså, det taket jag gjorde tycker jag inte blev jättefint. Men jag är inte heller helt övertygad om att ditt var jättebra heller.

De börjar fnissa.

– Vi tycker olika, men vi respekterar varandras idéer. Oftast, säger Sara och ler.

Sara har arbetat mycket med gamla tekniker. Hon har bland annat tvättat ner limfärg i sovrummet, färg som troligen var över hundra år gammal. Huset är byggt på 1920-talet där det sedan har bott flera generationer. På 60-talet byggdes huset om. De försöker att behålla brädor, dörrar och tapet från 60-talet på vissa ställen. Planen är också att försöka återskapa detaljerna som fanns innan ombyggnaden för att bevara husets själ.

– Vi har sett gamla foton och försöker återskapa detaljer som fanns innan huset byggdes om på 60-talet. Till exempel ska vi bygga tillbaka en glasveranda där entrén låg från början. Vi vill sätta in en gammal kakelugn också, den blir inte original, men tidsenlig, säger de.

Under fyra år har de lärt sig något nytt för varje rum.

– Jag har målat med linoljefärg i tre rum på övervåningen. Men efter det fick jag lära mig att linoljefärg inte passar i tak, den gulnar om det inte får direkt solljus, vilket det sällan får i tak. I nedervåningen har jag istället använt alkydfärg, säger Sara.

I ett gammalt hus finns mycket att återanvända om man så vill. Sara känner att de har rivit för mycket medan Andreas hade velat riva och bygga mer nytt. Men båda är överens om att använda miljövänliga material i den mån det går. Det finns mycket som går att återanvända. Dörrar, golv, till och med köksinredning. De försöker också att undvika plast, både för att huset ska kunna andas och för att de inte vill få i sig kemikalier.

– Det känns som att det naturliga är bättre, vi kommer nog förstå mer om det i framtiden, tror Sara.

De använder bland annat tapeter utan plast, vilket var svårt att hitta. Sara har gjort eget tapetlim. Och huset isolerar de med träfiberisolering och tidningspapper istället för mineralull.

Under renoveringen har de hittat gamla träskor både i grunden och uppe på vinden. Förr i tiden trodde man att skor bringade lycka och att det symboliserar hoppet om att många generationer av människor skulle leva i huset.

– Det märks att det bott många generationer här, de finns kvar i huset på något sätt. På vinden vågade vi inte ta bort skorna! Det var några år sen vi hittade dem och de ligger fortfarande kvar barnskor där uppe, säger de.

Sara och Andreas hade inte någon tidigare erfarenhet av att renovera hus. De tre första åren gjorde de allt själva. De började med att plocka ner alla gamla takpannor, skrubbade dem och satte tillbaka dem efter att ha lagt ny papp och läkt.

– Pannorna är förmodligen från före 1940-tal, och håller fortfarande, säger Sara.

Men vad har varit svårast med ert renoveringsprojekt hittills?

– Det svåraste är när man börjar riva och har en tydlig idé, men sedan visar det sig att den inte håller och vi får tänka om. Som när vi skulle ta ner en vägg. När vi öppnade upp såg vi att det satt bärande järnstänger där. Då var det bara att backa och hitta en ny lösning, säger Andreas.

Efter många timmars jobb kan de snart flytta in. I varje rum har de lärt sig något nytt, nya tekniker, nya lösningar.

– Det svåraste har nog varit att olika experter säger olika saker. Det finns inte ett rätt sätt, utan flera skolor. Men det är ändå en fantastisk resa. Varje rum har blivit lite bättre än det förra, tycker Sara.

Hon har inte blivit mätt på renovering.

– Jag tänker att det här nog inte blir det sista huset vi renoverar. Jag är redan sugen på nästa.

– Visste du det Andreas? frågar jag.

– Ja, jag gör gärna ett till när det här är färdigt.

Men först ska detta huset bli klart.

Cornelia Nilsson

Sara och Andreas änvänder tidningspapper som isolering. Foto: Cornelia Nilsson

"Det finns mycket som går att använda igen. Ett gammalt tak kan bli nytt golv. Dörrar återbrukar vi också" säger de. Foto Cornelia Nilsson

Sara vill bevara, Andreas vill bygga nytt och någonstans däremellan växer deras gemensamma dröm fram. Foto: Cornelia Nilsson