”SD har kränkt mig”

Av Hans Nilsson

När medierna slutar rapportera så uppfyller de inte sitt syfte. Då borde man fråga sig: behövs de egentligen?
För ett år sedan fick jag en fråga. SD:s lokala partiledare ville göra endagspraktik i min butik. Hon var intresserad av mångfald i praktiken och hur det är att driva en butik i centrala Växjö.
Först blev jag förvånad. Ingen politiker i Växjö har visat sådant intresse tidigare.
Sedan blev jag konfunderad. Hur kommer allmänheten att reagera? Som jag brukar göra ställer jag mig en enkel fråga: ska jag göra det lätta eller det rätta?
Jag har ju trots allt något att visa upp. En butik som var konkursmässig för 15 år sedan som 15 år senare korats till en av de 3 bästa livsmedelsbutikerna i landet. Dessutom har jag verklig mångfald att visa upp. 15 nationaliteter. Unga, äldre, kvinnor, män, homosexuella…

Men en grupp saknades som också är en del av samhället. SD:are. Låt oss bli 100 procent representabla för samhället tänkte jag.
Dagen blev som den brukar vara på min arbetsplats. Arbetsam och full av skratt. Vi skojade om allt mellan himmel och jord inklusive mitt hår.
Många frågor och många svar. Allt fungerade utmärkt och till och med media bjöds in klockan 14.00 den dagen.
Stolt ville vi visa vår 100-procentigt mångfaldiga butik för världen. De unga anställda var särskilt förväntansfulla. Bilden ska bli perfekt tänkte de. Håret fixades. Sminket kollades.
Men hopp förvandlades till besvikelse när ingen av de representanterna för lokal media dök upp. Tidningar, radio, tv.
Kaos och osämja. Svenska medier är snabba på att rapportera sådana händelser. Dessa sprids sedan som en löpeld på internet och med hjälp av sociala medier.
Alla har sin agenda. Alla har sin åsikt. Allt räknas förutom en sak: Sanningen!

När elden är tillräckligt stor så gör man nästa reportage: om de kränkta, de förfärade och de förvånade. Man konstaterar alltid beklagande på slutet: vad händer? Hur blir det så polariserat?
Jag vet inte om medierna i Sverige och utomlands medvetet sprider den här ensidiga bilden (en anledning kan vara att apokalyptiska nyheter säljer) eller om man på något sätt har hamnat i en omedveten ond cirkel, med fakta är: om man inte rapporterar allt och neutralt är det faktiskt ”fake news” och ställningstagande. Direkt eller indirekt. Medvetet eller omedvetet.
Min mångkulturella, jämlika arbetsplats besöktes av SD-representanten. Stora risker togs på båda sidor. Misstänksamhet är det inte brist på i dagens samhälle.
Man skulle utbyta erfarenheter på ett trevligt och civiliserat sätt. Och så blev det. Mer än så.
Alla umgicks med alla den här dagen. Skratt och dans präglade den här dagen.

Från början till slut. Alla var samlade där: män, kvinnor, unga, äldre, invandare, svenskar…ALLA förutom media. Plötsligt när man inte stryper varandra är det inte så intressant.
Ja, jag förstår cynismen. Vad kan ligga bakom? Finns det någon dold agenda? Hmm.. men det är just det som är mediernas jobb.
Att ta reda på vad som ligger bakom händelser. Vara på plats, vara neutrala och helst hårda enligt mig. Men den dagen lyste all lokal media med sin frånvaro.
Den dagen gjordes över 20 personer besvikna. Mest unga. Över 20 personer som dagligen kämpar för att visa att det omöjliga är möjligt.
Den dagen gjorde man det värsta en människa kan göra mot en annan: att göra människan osynlig.
När allt kommer omkring har vi alla ett ansvar. Det media ska göra är att rapportera sedan får läsaren, tittaren, lyssnaren avgöra vad som är sant och vad som är falskt.
Det man borde fråga sig som enskild individ och som journalist: vilken bild väljer jag att se?
Ja. Jag har blivit kränkt av SD:s praktikant. Men inte på grund av min religion eller härkomst utan mitt dåliga hårfäste. Får jag bli huvudnyhet nu?

John Curovackrönikör