Är det bara jag som upplever att tiden går snabbare ju äldre jag blir?

Av Hans Nilsson

Som barn minns jag att sommarloven var oändligt långa med sköna sovmorgnar som väcktes av solen, jag sprang över mina föräldrars gräsmatta genom vattenspridarens strålar och byggde kojor i skogen.

Nu, flera år senare flyter årstiderna in i varandra och jag vet knappt vilken veckodag det är. Vad beror det på? Njuter och tar jag tillvara på stunden?
När gjorde jag något spontant och crazy senast? Går det att få tillbaka samma känsla som när jag var barn eller är det detta som innebär att vara vuxen?

I dagens samhälle har det länge pratats om mindfullness, meditation och att vara i nuet, fånga dagen. Kan det vara så att flera med mig känner att ekorrhjulet snurrar allt fortare och alla måsten staplas på hög?
Min målsättning är åtminstone att försöka få in någon form av yoga eller meditationspass varje vecka men kontentan blir vanligtvis att jag springer in i salen med yogamattan under armen och andan i halsen för att sedan försöka slappna av och ta djupa andetag.
Samtidigt snurrar tusentals tankar runt i huvudet och jag börjar göra listor över allt som ska göras, både på arbetet och privat.

Just det, fokusera på andetaget och låt mina tankar sväva iväg. Ställer vi för höga krav på oss själva? Måste alltid hemmet vara välstädat utifall att grannen kommer förbi eller behöver vi ständigt vara uppkopplade och nåbara? Tiden är något som vi alla har exakt lika mycket av.

På sociala medier kan jag följa andras mysiga utflykter med termos och korvgrillning samtidigt som de avverkat joggingrundan och planerat kvällens middagsbjudning.
Eller de som utstrålar lugn och harmoni över en promenerad i skogen, eller de som läst en bok i favoritfåtöljen hela dagen. Trixet är för mig att hitta den omtalade balansen och se över vad just jag behöver för att må bra.
Men jag lovar här och nu, att jag ska se till att ha mer kvalitetstid med mina nära och kära och försöka ta djupa andetag, släppa vissa måsten och känna en tacksamhet till livet, hur pretentiöst det än må vara.

marie björkmankrönikör