Med bakbundna händer

Av Hans Nilsson

Lördag morgon. För första gången på länge har vi en lugn helg. Vid frukosten diskuteras dagens önskemål på aktiviteter. Godisinköp är ett måste för 6-åringen, likaså en fika på Grand Samarkand. Familjeaktiviteter står inte högst på listan för 11-åringen som helst vill hänga med en vän.
Ett gymbesök är sambons önskemål. Minstingen i familjen, vår 2-åriga dotter är tack och lov ovetandes om att det finns utrymme för önskemål. För egen del blir önskemålet att vi är hemma i tid till kvällens match mellan Örebro – Växjö.
Vi inleder dagen på Grand Samarkand. Vi möts av en fullbelagd parkering, lördag och löning – det kunde man räknat ut. Efter att ha cirkulerat två varv hittar vi äntligen en lucka.

Första stoppet blir H&M:s barnavdelning för att utforska höstnyheter. Det var vi inte ensamma om.
Tre kassor är öppna och köerna ringlar sig hela vägen bak i butiken. Folk håller de avstånd som uppmanas via markeringar i golvet och högtalare. Av respekt gentemot de andra uppskattningsvis 75 besökarna tar vi oss fram bakvägen, omständligt men rimligt.
Stopp två - fika. Samtliga bord på caféet är upptagna men väl framme i kön blir ett bord ledigt. Efter en fika med god distans till närmsta sällskap släpper vi av sambon på gymmet. Vi passerar glaspartierna, ett träningspass med 20 deltagare i en liten spegelsal pågår. Rutten avslutas på Hemmakväll där vi möts av ett 30-tal andra barnfamiljer.
Till vardags jobbar jag på Växjö Lakers. I veckan är det fokus på lördagens Smålandsderby, en tillställning som vanligtvis innebär livemusik, jippo och lapp på luckan, 5750 åskådare.

På lördag välkomnar vi 50 personer fördelat på 4 841 platser, 24 ingångar och 129 toaletter. Vår verksamhet anses inte vara samhällsviktig. Nog kommer det kännas spökligt i arenan på halloween på grund av de stora tomma ytorna. Tack vare restaurangregler kan vi dock välkomna loge- och restauranggäster.
Bortsett från att vår verksamhet går ut på att tjäna pengar genom att sälja mat, dryck och biljetter skapar vi varje match runt 150 arbetstillfällen.
För många är vi den första arbetsgivaren, en språngbräda ut i arbetslivet. Vi är också en mötesplats för företagare där affärsmöjligheter och nätverkande möjliggörs. En plats där vänner, familjer och kollegor umgås, firar födelsedagar m.m. Varje match bjuds ungdomar från fritidsgårdarna in till att gå på match. Likaså barn från Lekterapin. Att gå på hockey blir en ljusglimt i vardagen för sjuka barn som genomgår tuffa behandlingar.
Jag vill inte påstå att ishockey är livsnödvändigt men nog betyder det mycket för många.
Självömkan leder sällan någon vart men orättvisa har jag väldigt svårt att acceptera. Trots allt går det ändå att arbeta med bakbundna händer.

Tänk vad många proaktiva lösningar vi får ta del av i dessa tider, om än framkomna med kniven mot strupen då innovation och nytänkande är nödvändigt för överlevnad.
Jag vill vara optimistisk, tro att bakom motgång och mörker finns framgång och ljus. Jag tror dock inte att det kommer utan hårt arbete och mod. Mod att våga utmana sig själv.
”Never cross the ocean unless you have the courage to lose sight of the shore”, ett favoritcitat. Just nu är vi många som ofrivilligt tappat hamnen ur sikte och böljar på osäkert vatten, men inget varar för evigt, förhoppningsvis inte heller corona. Om fem år när det blåser motvind hoppas jag innerligt att vi kan hjälpas åt att påminna varandra om hur vardagen såg ut när vi inte kunde träffa våra nära och kära äldre, uppleva liveidrott och konserter.
Jag har stor respekt för corona. För att hålla nere smittspridningen krävs ett stort ansvar. Ett ansvar som jag tror att både du, jag och väl fungerande verksamheter är beredda att ta.
Ta hand om er, ta ansvar och våga kasta er ut i det okända även om dina händer är bakbundna.

Carolina Toresson, krönikör