Krönika: Livslång resa

Av Josefin Petersson

Hur kommer det sig att jag med stukat självförtroende och bristande studiemotivation läste en universitetsutbildning och klarade mig riktigt bra? Med en pappa som är ingenjör och en mamma som arbetat med försäljning var det många funderingar inför gymnasievalet på 80-talet.

Studievägledaren gav mig rådet att bli ingenjör, då går du samma väg som din pappa. Vilsen som jag var kändes det ganska klokt. Gick ut högstadiet med relativt höga betyg och sökte in på teknisk linje, tyvärr saknades det några tiondelar för att komma in så det fick bli naturvetenskaplig linje i stället.

Ganska snabbt insåg jag att det verkligen inte var något som motiverade mig, de samhällsvetenskapliga ämnena var betydligt mer intressanta. Efter en termin bad jag om att få byta klass till samhällsvetenskap i stället. Fick som svar från rektorn att om du har över 3.0 på natur så klarar du av utbildningen. Ingen hänsyn taget till motivation, intresse eller min egen önskan. Kände att jag var tvungen att lösa detta på något sätt. Efter många frånvarotimmar under vårterminen såg mina betyg helt annorlunda ut. Fick igenom min önskan och började i min nya klass. Dock var kanske inte mitt val så smart ändå, jag hamnade i en klass med extremt studiemotiverade klasskamrater. De relativa betygen och min fortsatta brist på motivation gjorde att jag lämnade gymnasiet med låga betyg, stukad självkänsla och saknad av behörighet i vissa ämnen för vidare studier på universitet.

Åren därefter fylldes med militärtjänstgöring, industrijobb, skidåkning och fotboll. Inom mig började också något att gnaga, jag började bli motiverad av att studera igen. Fick det lysande tipset att läsa på Folkhögskola. Jag gick två år på Fritidsledarlinjen och fick samtidigt tillbaka inspirationen och studiemotivationen som jag hade upplevt under högstadiet. Jag kryddade på med ytterligare ett år då jag läste till Friskvårdskonsulent. Under det sista året gav jag mig även möjligheten att läsa upp behörigheten i de ämnen jag saknade för vidare studier på universitet. Tre fantastiska år som verkligen utvecklade mig som människa och gav mig studiemotivationen tillbaka.

Det blev några år ytterligare med arbete och resor tills jag slutligen bestämde mig för universitetsstudier. Känslan när jag kom in på Personalvetarprogrammet på Umeå Universitet tack vare min behörighet och högskoleprovet var magisk. Belöningen kom till slut och jag hade jobbat för den själv.

Vissa beslut känns rätt vid ett visst tillfälle, gå efter den känslan. Då får du nya insikter som hjälper dig att fatta nästa beslut. Tänk på att livet är en lång resa, mellanlanda ibland för att samla kraft och motivation som gör att du får besöka de destinationer som du önskar.

Mats Ekenstam, krönikör