”Jag vill få chansen att bli en del av det svenska samhället”

Av Hans Nilsson

Debatt
I mitten av juli skrev Lokaltidningen om att den kommunala vuxenutbildningen i Växjö, Vuxnas lärande, istället enbart ska drivas av privata aktörer.
Oliver Rosengren, (M), ordförande i nämnden för Arbete och välfärd, anser att Växjö nu får fler utbildningsplatser för de som vill omskola sig. Han berättade att Moderaterna vill införa utbildningsplikt för arbetslösa, ersätta socialbidrag med kommunalt arbetslöshetsbidrag och ta krafttag mot bidragsbrotten.
Lilia Gerikhanova i Växjö reagerade starkt på det och skrev ett debattinlägg om sina erfarenheter i ämnet.
Det var i år 2013 när jag läste på SFI och Arbetsförmedlingen hade ordnat ett möte med oss som är akademiker och har högskole- och universitetsutbildning.
De hade utmanat oss att vi skulle validera våra diplom och de pratade mycket om att Sverige behöver utländska talanger och så vidare.
Jag hörde om exempel som aldrig lyckats med sina yrke men jag tänkte på annat sätt och var villig att bli klar med gymnasiet och sedan gå vidare till universitetet.
Därför validerade jag mitt diplom och fick utlåtande om att min juridiska utbildning motsvarar juristexamen i Sverige. Och jag ville gärna jobba enligt mitt yrke.
Jag har läst SFI under sex månader och SAS grund och har gått sex månaders kurs inom administration och ekonomi som erbjuds via Arbetsförmedlingen.
På ett år blev jag klar med svenska 1 och 2 efter det under en månad var jag klar med svenska 3 och samtidigt läste jag utbildning som tandsköterska på Yrkeshögskola som ordnads av Region Kronoberg.
Allt det har jag gjort för att självständigt försörja mig och bli oberoende. Såklart det krävde mycket och jag har lagt mycket energi och kraft för att komma på den nivå som jag befinner mig nu.
Jag sökte över hundra jobb enligt mina utbildningar - men utan resultat.
Jag upptäckte redan när jag läste på Lernia Administrativ utbildning att det bara var svenskor som fick anställning efter utbildning, men inte vi elever som har utländsk bakgrund.
Jag fick bara sex månaders anställning. Sedan var jag arbetslös igen.
Växjö kommun anställde mig, men bara för ett års nystartjobb och de sade att jag måste hitta ett riktigt jobb.
Så jag sökte hela tiden ett jobb som kan bli tillsvidare och lyckades bli anställd på Pensionsmyndigheten i Växjö. Men det blev inte tillsvidare utan jag tvingades sluta med det jobbet redan under provperioden.
Jag försökte tänka positivt och bestämde mig för att gå en yrkesutbildning. Så jag valde den utbildning som är på 1, 5 år inom vård. Enligt Arbetsförmedlingen är det låg konkurrens och stort behov på grund av stora pensionsavgångar.
Jag tog min examen den 18 juni i år, men fick ingen anställning eftersom valet står mellan mig och en svensk tjej och de flesta föredrar att anställa svensk tjej.
Så alla svenska tjejer från min klass fick jobb på olika kliniker, inklusive privata, förutom jag.
Min senaste ansökan var på en tjänst som beslutshandläggare på Arbetsförmedlingen. Jag klarade testerna, men trots det fick jag inte gå vidare i rekryteringen.
Jag reagerade därför starkt på artikeln i Lokaltidningen i juli om privatiseringen och att Oliver Rosengren (M) har förslag om att straffa de invandrare som tackar nej till ”nödvändiga” utbildningar och inte ge bidrag till dem.
Jag kände att det gäller mig också trots att jag har kämpat så mycket med allt för att inte bli beroende av bidrag.
Det hjälper inte när man vill sälja och privatisera särskild vuxen utbildning för det finns alltid risk för sämre kvalité på dessa utbildningar och i svenska.
Tyvärr har Växjö kommuns styrelse dålig koll på sina intellektuella resurser och kan inte använda dem på ett rationellt sätt. Istället kommer de rotera problemen från en sida till en annan. Så därför försvinner de inte utan ökar.
Jag har kämpat mycket och vill ha chansen att känna mig som en riktig del av det svenska samhället och inte hamna på marginalen eller bli isolerad.
Jag vill att vi ska bli behandlade på ett rättvist sätt, vi har alla olika bakgrund och olika livserfarenheter.
Jag har sett och upplevt två krigskampanjer och en massa mord och dödsfall, och total krasch efter krig och tidigt förlorade föräldrar som dog.
Ett tufft livet efteråt i Tjetjenien där det var väldigt svårt att överleva för en ensamstående kvinna. Det var väldigt tuff att kämpa för kvinnors rättigheter, som jag har gjort, och jag riskerade att bli av med livet. Så jag skriver även bok om det.
Så därför vill jag påpeka att det här systemet inte fungerar som de håller på med i kommunen och på Arbetsförmedlingen.
Det behövs en reform av systemet där arbetsresurser och intellektuella resurser får en rationell användning och att sådana som jag får hjälp och en chans med en arbetsplats.
Då kan man känna sig trygg och bli en integrerad del av ett svenskt samhälle och inte ”vi och de”.

Lilia Gerikhanova, Växjö